Därför har Försäkringskassan ingen kontroll över sjukfrånvaron

Under det tidiga 00-talet växte kostnaderna för sjukförsäkringen som en gökunge i den svenska välfärden, 137 miljarder i fasta priser 2003. Försäkringskassan uppdrogs att reformera regler och arbetssätt, och Socialstyrelsen tog itu med ett beslutsstöd för sjukskrivningarnas längd. Men när förändringarna infördes ungefär fem år senare hade sjukfrånvaron redan halverats. Stora fluktuationer var uppenbarligen utom statsmaktens kontroll, och även om minskningen var välkommen var kostnaderna fortfarande stora. 

Jan Lidhard arbetade vid denna tid med sjukfrånvaron som sakkunnig på Finansdepartementet. Fortsatt engagerad ger han nu ut boken »Att sjukskriva sig själv. Vår hantering av sjukfrånvaron« – en luttrad vidräkning med ett, som han finner, välfärdspolitiskt misslyckande. Hans kritik gäller inte sjukförsäkringen som sådan, utan sjukfrånvaron vid de psykiska symtom som i Försäkringskassans statistik är relaterade till stress. Tillsammans står de för en femtedel av den utbetalda sjukpenningen och får den aktuella sjukpenningkurvan att peka uppåt. Drabbade är framför allt kvinnor i offentlig sektor. Den för Sverige unika diagnosen »utmattningssyndrom« har berett vägen för långa sjukskrivningar där risken att halka ur arbetsmarknaden är uppenbar och välkänd. I boken söker Lidhard förklaringar till att ett sådant »självskadebeteende« bitit sig fast hos de parter som gemensamt står för sjukförsäkringen.

Sakligt finner han roten vara att både regeringar och Försäkringskassan väljer att blunda för fakta i sjukskrivningssituationen. Den bästa kunskapen om arbetsförmågan finns nästan alltid på arbetsplatsen. Den sjukskrivande läkaren, vanligen en allmänläkare, har heller inget objektivt att hålla sig till utan bedömer patientens egen bedömning att inte kunna arbeta i ljuset av besvären och arbetsuppgifterna, som de beskrivs. Om beslutet går patientens väg motiveras det sedan baklänges i intyget enligt försäkringsmedicinsk logik. För tvivel finns inga rutor att fylla i. Här menar Lidhard att patienten de facto sjukskriver sig själv med läkaren som mer eller mindre ovillig förmedlare. I kraft av en skenbar objektivitet erbjuds en sjukroll. Försäkringskassan kommer in för sent för att kunna påverka tillflödet av sjukfrånvaro, och avslagen är få. Det finns därför enligt Lidhard ingen politik för sjukfrånvaron som sådan, utan bara för sjukskrivningens försäkringsmässiga konsekvenser. 

Moraliskt ger Lidhard sin forna arbetsgivare regeringsmakten det yttersta ansvaret, när den duckar för starka väljaropinioner som likställer sjukskrivning och sjukdom. Varje regering har här en populistisk böjelse, menar han. Mer optimistiska ansatser finns i andra länder, som Storbritannien och Danmark. Patientens förmåga, och möjliga förändringar på arbetsplatsen, uppmärksammas där från första början. I Danmark krävs inte läkarintyg för att bli sjukskriven. Lidhard menar att Sverige bör gå samma väg och föreslår att allmänläkarna frikopplas från förmågebedömningen. Vad han möjligen förbiser är att många allmänläkare kan vara bra på att bedöma patientens bedömning. De har omfattande träning, inte bara från sjukskrivningsammanhanget. Om sjukskrivningsprocessen reformeras skulle den egna allmänläkaren kunna ges en rådgivande roll. I enskilda fall kan också en allmänläkare som känner sin patient förstå begränsningar som patienten själv har svårt att förmedla till arbetsgivaren. 

Boken är hållen i en temperamentsfull telegramstil med rubriker som argumenterar, avhuggna meningar, avsiktliga upprepningar av angelägna påståenden, innehållsrika punktlistor och aktuella referenser. Mycket finns att besinna inom dess lilla format.