Fyndigt om varför vissa inte får Nobelpriset

Under första veckan i oktober översvämmas vi med information om varför Nobelpristagare får sina pris. Det är en gedigen och omfattande information, som vi tar för given. 

Men varför får man inte Nobelpris? Det finns ju ansenlig spetsforskning, inte minst inom medicinen, som inte belönas. Den frågan borde vara skarpsinnig, men har inte ofta ställts. En som nu har gjort det är Nils Hansson, professor vid Heinrich Heine-universitetet i Düsseldorf. 

Medicinhistorikern Nils Hansson, som disputerade vid Lunds universitet 2013, kom 2023 ut med boken »Wie man keinen Nobelpreis gewinnt«. Boken har nu kommit ut i en kraftigt bearbetad och utökad svensk upplaga med titeln »Genier utan Nobelpris«. Boken fokuserar på Nobelprisen i medicin eller fysiologi, men även andra pris diskuteras.

Boken bygger på mer än tio års omfattande forskningsarbete, med genomgång av arkivmaterial, intervjuer och studiebesök på ett stort antal universitet. Tidigare sekretessbelagda protokoll har granskats. Vetenskapliga ledare, författare och journalister har intervjuats. Vi får följa Nobelprisen bakom kulissen, på scenen och på efterfesten, samtidigt som vi följer dem som blev utan pris. De som aldrig fick något erkännande, eller som fick det för sent.

Hansson kommer fram till fem huvudsakliga orsaker till att prominenta forskare inte fått priset:

1. För spretig. Man får inte vara verksam inom för många forskningsområden. Ett exempel var den tyske kirurgen August Bier, som beskrevs i nomineringar som »allround-kirurg« med många intressen som sträckte sig från lumbalanestesi till teorier om att motverka inflammationer. En enda spektakulär upptäckt väger tyngre än en imponerade balansräkning.

2. För konventionell. Hansson citerar ishockeylegenden Wayne Gretzky: »Åk dit pucken kommer att vara – inte där den varit.« I mitten av förra seklet kom många nomineringar inom hjärt- och hjärnkirurgin, som utvecklingen av hjärt–lung-maskinen och bypasskirurgin. Utvecklingen var snabb och konkurrensen hård. Det var helt enkelt svårt att ta fram enskilda forskare som var mer briljanta än andra.

3. För framsynt. Läkaren Themistocles Gluck konstruerade redan i slutet av 1800-talet konstgjorda leder, men det dröjde åtskilliga decennier innan de kom i bruk. Stockholmsläkaren Gustaf Zander nominerades i början av 1900-talet för sin idé att införa gym i omfattande skala. Båda var långt före sin tid och vann inte priskommitténs gillande.

4. För omtvistad. Den excentriske österrikiske fysiologen Eugen Steinach trodde att vasektomi skulle bromsa åldrandet hos män. Trots att berömdheter som Sigmund Freud och William Butler Yeats följde dennes råd, föll upprepade nomineringar inte i god jord.

5. För gammal. Under Nobelprisets första år nominerades Rudolf Virchow med motiveringen att ingen läkare hade betytt mer för medicinens utveckling sedan Hippokrates. Men Nobelkommittén ville inte belöna livsverk, utan snarare enskilda upptäckter. Dessutom ville man prioritera forskning som bedrivits under det nya seklet (1900-talet). Virchow blev utan pris.

Förutom dessa fem kategorier finns ytterligare bidragande orsaker:

a. Kvinnor är underrepresenterade. Män gynnas.

b. Forskare i Europa och USA är överrepresenterade.

c. Forskare inom vissa specialiteter, främst kirurgi, ortopedi, odontologi och anestesiologi, är kraftigt underrepresenterade – liksom, tillägger Hansson, forskare inom medicinens historia.

d. Nätverk spelar stor roll. Ofta har en pristagare arbetat med en annan Nobelpristagare.

Nils Hanssons bok är fyndig genom att den vänder på frågan varför forskare får sina pris. Den förmedlar också en omfattande och pedagogiskt framställd historia av Nobelpriset i medicin eller fysiologi, och den bygger dessutom på en omfattande forskning. 

Det utvidgade arkivmaterialet i den svenska utgåvan tillför nya och fördjupade perspektiv. Om man är intresserad av medicinhistoria, och i synnerhet, av vetenskapliga priser, är boken mycket läsvärd.