Himmel och helvete på akutmottagningen i »The Pitt«
The Pitt
HBO Max; 2026, andra säsongen (första säsongen hade premiär 2025)
Noah Wyle, Irene Choi och Fiona Dourif i serien »The Pitt«. Foto: Warrick Page/HBO Max
Alla akutläkare jag talar med säger samma sak om första säsongen av »The Pitt«: fallen är överdrivna, men känslorna på riktigt. Vi är nog många som med ett roat leende känner igen våra kollegor bland karaktärerna: rastlösa, galghumoristiska och neurotiska – men också omtänksamma, snabbtänkta, rentav okuvliga gentemot de omöjliga situationer som de dagligen ställs inför. De tekniska aspekterna och procedurerna är mer verklighetstrogna än vanligt, men det skulle vara ett misstag att leta småfel i en HLR-situation eller en incision som inte är alldeles perfekt.
»The Pitt« är nämligen så mycket mer än en typisk sjukhusserie. Det är en mosaik över det amerikanska samhället med dess djupa historiska klass- och rasmotsättningar, patriarkalt våld och vapnen och drogerna ständigt hotande runt hörnet. Det är en tidskapsel som fångar de stora skiljelinjerna kring aborträtt, vaccinmotstånd, vapenlagar och kommodifieringen av sjukvård, mot en fond av postcovid, där man anar tröttheten och utbrändheten hos många av kollegorna, främst huvudpersonen dr Robinavitch. Tvärtemot vad han förespråkar för sina patienter internaliserar han sorgen och det dagliga helvete han bevittnar, med följden att hans fasad spricker i sömmarna. På många sätt är han en idealisk akutläkare: beslutsför, kommunikativ med patienterna och fingerfärdig i allehanda procedurer – men vad för slags människa har han formats till av sitt yrke?
En mors avgrundsdjupa skrik när hon inser att hennes tonåriga son är hjärndöd skär som en kniv genom hela akutmottagningen och får både övriga patienter och personal att stanna upp, i en av seriens mest gripande scener. En dotter som inte vill släppa taget om sin åldrade far och insisterar på att han intuberas, trots det uppenbart lönlösa. Ett barn som ritar en teckning till sin storasyster som alldeles nyss har drunknat. Personalen möter bottenlöst lidande och formar sig själva som krockkuddar runt patienterna för att dämpa smällarna. Serien väcker frågor om vad denna upprepade och normaliserade traumatisering gör med akutpersonalen. Men det gäller att snabbt ställa om, för patienterna i väntrummet blir bara fler och alla förväntar sig professionell hjälp och ett gott bemötande. Förutsättningarna är ibland hopplösa, men skillnaden man kan göra som vårdgivare är också just därför lite större än vanligt. Kanske är det dessa starka kontraster som lockar många till att arbeta på akutmottagningen, och får de som byter arbetsplats att alltid ha en molande saknad kvar?
För oss, som svensk publik, är det måhända också en vision för en nyfödd akutläkarspecialitet på stark framväxt på många håll i landet, som med rasande fart håller på att hitta sin plats bland de övriga specialiteterna. Den självklara identitet och sammanhållning som akutläkarna i serien har kan fungera både som vägvisare och en utgångspunkt för diskussion på många kliniker om vart vi är på väg och hur vår målbild för framtiden kan se ut.
