Johan Carlson berättar nyanserat om pandemin
Vi mot världen. Min berättelse om pandemin och den svenska modellen
Johan Carlson
Volante; 2026
338 sidor
Det är med viss bävan jag öppnar »Vi mot världen«. Minnesbilderna från pandemins första dagar kommer tillbaka med full kraft, som kommentaren i ett konferensrum i Helsingborg: »Kina bygger upp enorma fältsjukhus. Någonting är väldigt fel.« Den visade sig bli en föraning om en tid som skulle pröva världen och svensk hälso- och sjukvård på ett sätt som var svårt att föreställa sig.
Sverige var inte rustat för den belastning som följde, men som så många gånger förr visade sig förmågan till mobilisering stor när det verkligen gällde. Byråkratiska hinder undanröjdes snabbt, alla händer behövdes och många kände tacksamhet över att ha ett arbete att gå till när omvärlden stannade. Men allteftersom veckorna blev till månader blev det också tydligt att både fysisk och mental uthållighet skulle pressas till det yttersta. Patienter avled utan anhöriga vid sin sida, äldre isolerades och vårdpersonal fick trycksår i ansiktet av skyddsutrustningen. Den initiala högtidligheten övergick gradvis i utmattning när våg efter våg sköljde in.
Johan Carlson tillägnar boken sina medarbetare på Folkhälsomyndigheten, och redan titeln signalerar att detta till stor del är en berättelse om att försvara en svensk linje som ofta ifrågasattes, nationellt såväl som internationellt. Vad var det Sverige (och Folkhälsomyndigheten i synnerhet) ansåg sig förstå, som världen runt omkring missade?
Han placerar pandemihanteringen i kontexten av den svenska samhällsmodellen: samspelet mellan demokratiska institutioner, fackliga organisationer, en omfattande välfärdsstat och en kultur präglad av tillit och konsensus. Under pandemin omsattes detta i ett angreppssätt som byggde på rekommendationer snarare än tvång, på experters bedömningar snarare än politiska direktiv och på individer som förväntades ta ansvar snarare än att tvingas till det.
Men pandemin blottlade också brister. Det regionala självstyret, den splittrade ansvarsfördelningen mellan regioner och kommuner och den långa fredstiden gjorde sig plågsamt påminda när testning, intensivvårdskapacitet och äldreomsorg sattes under maximal press. Principen om vård efter behov på lika villkor var svår att upprätthålla. Coronakommissionens slutsatser om äldreomsorgens utsatthet och den tidiga bristen på skyddsutrustning bekräftar detta.
Carlson skriver med driv och intensitet om en tid som många helst vill förtränga. Med några års distans lyckas han ge en nyanserad bild av ett skeende som präglades av osäkerhet, motstridiga expertutlåtanden och snabbt skiftande läge. Tonen i boken är god, även om några förväntade kängor delas ut på vägen. Ett exempel på tidens klimat ges i en intervjusituation i Aktuellt där programledaren säger: »Ja det är inte lätt att veta hur man ska göra när du säger en sak och min yogalärare en annan.«
Boken väcker större frågor inför framtiden: Går det ens att rusta en värld där den starkaste alltid står som vinnare? Där regionala sjukvårdsstrukturer övertrumfar kommunala, där rika länder får vaccinerna först och där socioekonomiska skillnader avgör vem som kan arbeta hemifrån? Här hade jag gärna sett ännu fler fördjupade resonemang från Carlson om vad som konkret kan göras inför nästa kris.
Som helhet framträder en empatisk ledare med tydliga principer och ett starkt fokus på helhetsperspektiven. Långt ifrån allt blev rätt under pandemin, men boken bidrar till förståelse för hur svår balansgången var mellan alltför drastiska åtgärder och risken att göra för lite. Framför allt lyfter författaren fram vikten av bredare folkhälsoarbete och påminner avslutningsvis om något som bör vara självklart, men alltför ofta förbises: »En god hälsa utan stora skillnader mellan grupper gör samhället mer motståndskraftigt.«
