Kända fuskskandaler – och vad vi kan lära av dem
Fuskboken. Att upptäcka och undvika fusk inom forskning och media
Inge Axelsson
Lava förlag; 2025
384 sidor
Den offentliga lögnens alla komponenter (lögn, fusk, desinformation, faktaresistens, plagiat etc) torde aldrig ha varit så utbredda som i dag, dessvärre också inom vetenskapen. Inge Axelsson, professor emeritus i medicinsk vetenskap och tidigare barnläkare, har i flera decennier föredömligt och outtröttligt debatterat detta. »Fuskboken« kan sägas vara hans magnum opus inom fältet.
Boken handlar brett om fusk både inom forskning och medier. Urvalet är Axelssons under många år, och han ger kommentarer till de olika fallen. Till detta adderar han också självbiografiska inslag, mycket debatt och egna åsikter. Upplägget står givetvis Axelsson fritt, men det skymmer tyvärr ibland det viktiga centrala budskapet om fusk.
Axelsson försöker pedagogiskt att strukturera fuskandet som »oavsiktliga, ärliga fel«, »avsiktliga, oärliga fel« respektive »oredlighet och cherry picking«. Detta kan jämföras med lagen om oredlighet i forskning, som definierar fabricering, förfalskning eller plagiering (FFP) som sker uppsåtligt eller av grov oaktsamhet. Bokens uppdelning, liksom lagens, är dock inte helt enkel att tillämpa då fusket ofta är komplext. Till exempel bör nog »okunnighet och faktaresistens« hellre grupperas som »avsiktliga, oärliga fel« än som »oavsiktliga, ärliga fel«, då fenomenet i högsta grad är medvetet. Inte heller bör »diskriminering, ofredande, mobbning« klassas som »avsiktliga, oärliga fel« utan som rena trakasserier.
Jag känner till merparten av fallen, har blivit lika upprörd och instämmer oftast med Axelssons omdömen. Personregistret omfattar imponerande cirka 350 namn, vilka alla dock inte är fuskare, men det är lätt att finna avsnitten om de olika personerna och 80-talet konkreta fall. Många är välkända svenska fall inom medicin, rättsväsende och massmedier, vilka emellanåt sammanfaller. Utrymmet medger inte närmare uppräkning, men några akademiska exempel är Paolo Macchiarini med hejdukar, Christopher Gillberg, Sven Å Christiansson och Eva Lundgren. Flera rättsskandaler diskuteras också, till exempel fallen da Costa, Quick och Kevin. Även internationella personer exemplifieras, som Meadow, Krujak och Wakefield.
Samtidigt framhåller Axelsson förtjänstfullt flera rakryggade fuskavslöjare, som har larmat när universitet, kollegor, massmedier med flera inte har agerat eller fullgjort sina åligganden. Sanningssägarna har ofta fått utstå mycken kritik och förföljelse, till exempel i Macchiariniskandalen.
Boken inkluderar också ett kort men innehållsrikt kapitel med ordförklaringar, baserat på Axelssons utmärkta »Evidensboken« (2023), som förklarar vetenskapliga och statistiska termer.
Ett par kapitel verkar dock löst infogade. Med respekt för Axelsson har jag lite svårt att se hur avsnittet om kärnvapen är direkt kopplat till huvudtemat. Kärnvapenvansinnet är knappast fuskrelaterat utan öppen terrorpolitik. Direkt motsatt uppfattning anmäler jag beträffande Axelssons uppfattning om konsekvensstyrd yttrandefrihet, innebärande att yttrande, konstverk eller dylikt, som riskerar att utlösa terrordåd eller diktaturers mördande, ska avstås. Det är en för mig svårförstådd logisk inkonsekvens av Axelsson, eftersom det per definition då inte råder yttrandefrihet.
Mitt läsråd blir att främst använda boken som en katalog över mer eller mindre kända fuskskandaler för att få en överblick. Man kan sedan fördjupa sig i valda fall, med utmärkt hjälp av de fylliga referenslistorna. Den kan med fördel också läsas som en sammanfattning av ett långt moraliskt engagemang. Vi har alla ett ansvar – professionellt, etiskt och demokratiskt – att uppmärksamma och bekämpa fuskandet.
