Neurovetenskapens ständigt dyra löften
Elusive cures. Why neuroscience hasn’t solved brain disorders – and how we can change that
Nicole C Rust
Princeton University Press; 2025
296 sidor
»Inom de närmaste 20 åren har vi löst schizofrenins gåta och kan bota sjukdomen och inte bara behandla symptomen«,läser jag i tidningen. »Det kan gå mycket snabbt«, säger en forskare. Även vad gäller depressioner finns det hopp. »Det är nu närmast en tidsfråga innan depressioner kan botas helt och snabbt.« Artikeln är från tidningen Arbetet den 17:e november 1968. Den gestaltar ett sökande som redan då hade pågått i århundraden.
Nicole C Rust, amerikansk neuroforskare och professor i psykologi, ger uttryck för samma hopp i boken »Elusive cures. Why neuroscience hasn’t solved brain disorders – and how we can change that«. Mellan raderna är boken långt mer provocerande än den ger sken av. Ska man sammanfatta den kort så är essensen att neurovetenskapen varit fel ute redan från början.
Rust inleder med att adressera pudelns kärna: Vad är egentligen en »hjärndysfunktion«? Svaret lämnar en del att önska. »Dysfunktion« och »störning« definieras som »tillstånden hos individer som behöver bättre lösningar än dem vi kan erbjuda i dag«. Hon blandar sedan äpplen och päron och klumpar ihop alzheimer och parkinson med adhd, depression och autism. Att huvudproblemet i stället skulle vara att de senare inte alls bör förstås som »hjärnsjukdomar« tas upp först i bokens slut, och då som en extremposition att angripa.
Rust målar upp neurovetenskapens »Grand plan« som den sett ut under hennes forskaruppväxt. Hon liknar den vid en dominokedja där målet varit att hitta den trasiga dominobrickan som gett upphov till den psykiska störningen i fråga. Den tanken har lett oss på villovägar, menar hon, eftersom hjärnan inte fungerar så.
Problemformuleringen är träffsäker, ärlig och uppfriskande. Men hennes svar sjunger neurovetenskapens eviga körsång – ett ständigt missnöje med de uteblivna framgångarna, i kombination med en lika ohämmad optimism om framtida fynd.
Rust menar att vi bör förstå hjärnan som ett »komplext adaptivt system som beräknar«. En historisk tillbakablick över hur metaforiserandet av hjärnan skiftat i takt med tillgänglig teknik hade placerat hennes nya syn i ett sammanhang. Enligt Rust står vi nu på tröskeln till en helt ny era i hjärnforskningen. Ännu en gryning, således.
Hon avslutar med att staka ut en bättre plan: »Skapa och testa modeller av hjärnan som ett komplext adaptivt system för att dra slutsatser om skörhet och avgöra kontroll.« Med »skörhet« menar hon orsakerna till sjukdom, och med »kontroll« menar hon behandling. Vi måste sluta tänka på »magiska kulor« och omfamna komplexitet, skriver hon. Hennes optimism lyser av nya behandlingar för »hjärndysfunktioner«, till vilka hon alltså räknar både adhd, depression, schizofreni, ångest och kronisk smärta.
Tanken om de psykiatriska tillstånden som »hjärnsjukdomar« har skapat en hägring. Någonstans där inne i dimman verkar vi se någonting, men så fort vi närmar oss löser bilden upp sig. Precis som alla hägringar leder även denna in oss i fördärvet. Problemet är nämligen att famlandet har kostat hiskeliga summor pengar. Betalningsviljan hos dem som forskningen säger sig tjäna skulle sannolikt sjunka om de fick reda på hur illa det är ställt, vilket i Rusts bok endast framträder i form av nya förhoppningar. Den bestående insikten från boken är att neurovetenskapens ständiga löften till psykiatrin i första hand har varit – och fortfarande är – väldigt dyra.
