Om behovet av stöd efter en anhörigs död
Den dolda sorgen. Hälsokonsekvenser vid anhörigförlust
Mikael Rostila
Natur & Kultur; 2025
238 sidor
Denna bok om sorg bygger på registerstudier där dödlighet, hjärt–kärlsjukdomar och psykiatriska diagnoser noteras efter en anhörigs död. Forskningsunderlaget är skapat av författaren och hans medarbetare. Boken kan ses som en del av det som brukar kallas forskningens tredje uppgift, nämligen att föra ut dess resultat till samhällets medborgare och institutioner. Författaren går igenom hälsokonsekvenser vid förlust hos olika kategorier av anhöriga, som förälder, syskon, livspartner, barn och mor- eller farförälder. En riskökning noteras för samtliga kategorier. Enbart en redovisning av dessa siffror skulle bli torr; vi har här problemet med social vetenskap som bygger på statistik och siffror och inte på personliga berättelser. Mikael Rostila har löst problemet genom att inrama boken med en personlig berättelse om sorgen efter sin far. Varje kapitel inleds dessutom med en litterär sorgberättelse, som ger liv åt boken.
Bokens grundläggande budskap är: »Anhörigförlust och sorg är en dold företeelse i samhället, något som anhöriga till stor del tvingas hantera på egen hand, vilket bidrar till att anhörigas sorgeprocesser förlängs och att hälsokonsekvenserna blir svårare än nödvändigt … Sorg och anhörigförlust bör lyftas fram som ett folkhälsoproblem bland andra, och undersökas och behandlas ur ett folkhälsoperspektiv. På så sätt kan vi skapa ett samhälle där stöd till anhörigförlust – bland andra viktiga folkhälsoproblem – blir en självklar del av folkhälsoarbetet.«
Barn som förlorar en förälder har en nästan fördubblad dödlighetsrisk över tid. Författaren lyfter upp behovet av stöd till dessa barn genom att poängtera att existerande lagstiftning säger att barn som oväntat förlorar en förälder har rätt till stöd. Men han konstaterar att bara två regioner i landet har en särskild organisation för detta stöd.
I en inledande del av boken presenteras olika teorier om förlustreaktioner, vilka ger en orientering om hur hjälp till personer i sorg kan utformas. Det jag tar fasta på är att Rostila menar att en viktig relation till en person som har dött inte upphör efter något slags sorgprocess utan blir kvar som en inre relation med betydelse för individens mening och sammanhang.
Vi lever i en tid då sorgen medikaliserats/psykiatriserats genom att depressionsdiagnosen lätt överlappar med förlustreaktioner. Författaren luftar också försiktigt en oro över att den nya diagnosen »förlängd sorgereaktion« kan leda till att de sörjande behandlas med psykofarmaka i stället för alternativa behandlingsmetoder, som samtal.
Sorg och förlustreaktioner tillhör livet, och att leva med detta på ett bra sätt är en social och kulturell uppgift. Därför är det viktigt med en bred satsning på kultur och människors självorganisering av sorgstöd. Sjukvården som möter människor i kris har en viktig roll, och sjukvårdspersonal kan hjälpa mycket bara med att våga ställa konkreta frågor om förluster och bidra till en stunds aktivt lyssnande och stöd. Jag tror att sjukvårdens personal kan behöva utbildning och stöd i detta. Det handlar om finstämd anpassning och att fråga patienten om lov att prata om sorg, så att det inte blir en mekanisk rutin.
Det finns också skäl till speciella satsningar inom vården. Efter ett suicid behövs stöd åt de efterlevande med både genomgång tillsammans med vården och långsiktigt stöd till efterlevande. Vad gäller vårdcentralernas utbud så tror jag, av erfarenhet, att möjligheten att träffas i grupp för efterlevandestöd kan vara mycket värdefull. Mikael Rostilas bok ger argument för sorggrupper på landets vårdcentraler.
