Om dödens och livets gåta

En människas liv kan biologiskt, statistiskt och filosofiskt betraktas som den mest extrema slump och ett högst tillfälligt avbrott av den normala icke-existensen. Evolutionen har begåvat oss med en hjärna som är medveten om detta, till skillnad från andra arter, och därtill kan kommunicera om fenomenet.

Den tidigare Nobelpristagaren i kemi, Venki Ramakrishnan, kommunicerar om detta med en fascinerande genomgång av den aktuella kunskapen om liv, åldrande och död. Med breda och djupa biologiska och evolutionära jämförelser, parat med filosofiska och etiska inslag och lite brittisk akademisk humor, är detta högkvalitativ populärvetenskap. Jag förundras över hur cellbiologin och genetiken har utvecklats under de 45 år som har gått sedan jag läste ämnena under läkarutbildningen.

Mest obegripligt är egentligen varför en människa över huvud taget lever, när cirka 30 biljoner celler ska utvecklas korrekt och »samarbeta« synkroniserat. En summarisk beskrivning av vår död blir då att »vi slutar fungera som en sammanhängande helhet« eftersom den är ett resultat av »åldrande som en ackumulering av kemiska skador på våra molekyler och celler över tid«. Väsentliga delar av åldrandeprocessen kan synnerligen förenklat sammanfattas med genomisk instabilitet, försämrad mitokondriefunktion, tilltagande förkortning av telomererna, epigenetiska förändringar, låggradig kronisk inflammation och både minskat antal och färre kloner av stamceller. Utsagan »därför dör vi« är dock inte komplett, eftersom vi inte känner till de mest avgörande stegen i det successiva dödsförloppet.

Ett följdriktigt fokus i boken blir därför vad som kan fördröja, eller rentav hindra, åldrandet. Som förväntat har, främst i USA, mängder av företag etablerats för att slå mynt av vår åldrande- och dödsskräck. Bland de mer modesta »terapierna« är till exempel uppsjön av antioxidanter, metformin, fasta och D-vitamintillskott. Gemensamt är dock att någon åldersbromsande effekt inte har påvisats hos människa under normala levnadsförhållanden, även om »punkteffekter« kan mätas i till exempel immunsystemet. En viktig aspekt är också att mänskligheten i främst den rika världen redan har mer än dubblerat medellivslängden med andra metoder. Notabelt är däremot att den maximala livslängden inte har påverkats utan verkar stanna kring 120 år. Därtill tycks inte antalet år vi lever med sjuklighet ha minskat, men vi behandlar och förebygger komplikationer mer framgångsrikt, vilket för övrigt gör definitionen av »sjuklighet« komplicerad. 

Steget över till dårskap och bedrägeri är förstås kort i »branschen«, inte minst bland tech-miljardärer (Elon Musk ingår). Bland annat används plasmaöverföring från unga individer för att bromsa åldrandet och kryonik (förvaring i flytande kväve efter döden) för att göra döden tillfällig; det sistnämnda för ynka 200 000 amerikanska dollar. Ett problem är givetvis att individen de facto är död och har börjat brytas ned, men företaget Nectome beskriver entusiastiskt möjligheten att injicera glutaraldehyd för att fixera den levande (sic!) hjärnan och dess information (»transhumanism«). Den därmed utförda eutanasin hävdas vara laglig i Kalifornien. Att hjärnan och kroppens övriga celler utövar ett intrikat samspel med varandra och med omgivande miljöimpulser diskuteras däremot inte.

Döden är slutet på vår medvetna, individuella existens, men det finns en livets linje i form av generna hela vägen tillbaka till de första cellerna, och livet som helhet löper vidare på jorden. Ramakrishnan ställer den centrala frågan »Bör vi leva för evigt?« och reflekterar: »Dessutom kan vår dödlighet i sig ge oss incitament och vilja att göra det bästa av vår tid på jorden.«