99 upptäckter av betydelse för medicinen
Teknik och vetenskap inom medicinen. En skildring i text och bild baserad på 99 banbrytande publikationer från fem århundraden
Andras Gedeon
Lava Förlag; 2025
580 sidor
År 2006 utkom boken »Science and technology in medicine« i USA, författad av Andras Gedeon. Nu kommer den i svensk utgåva. Boken skildrar hur vetenskap och teknik bidragit till medicinen under de senaste 500 åren. I de 99 kapitlen lyfts både kända och mindre kända portalfigurer fram. Kapitlen inleds med en kort biografi, följd av en beskrivning av den vetenskapliga upptäckten samt en beskrivning av upptäckten ur ett historiskt perspektiv. Även andra personer som varit delaktiga i upptäckten presenteras.
Urvalet sträcker sig fram till 1975 och blickar 500 år bakåt. Författaren tänker sig att läsaren själv får reflektera över vem som skulle vara den hundrade personen att föräras ett kapitel. Boken är vackert illustrerad med ett omfattande bildmaterial.
Vi får veta att mun-mot-mun-metoden användes redan på 1700-talet, att elektrisk stimulering av hjärtat vid hjärtstillestånd prövades redan på 1800-talet och att elektrisk stimulering även prövades vid andningsstillestånd. Upptäckter som föll i glömska för att senare återkomma i en annan vetenskaplig miljö.
En reflektion efter att ha gått igenom boken är att 98 av de 99 portalfigurerna är män. Marie Curie utgör det kvinnliga undantaget. Visserligen var de kvinnliga forskarna få i början av den tid boken beskriver, men på senare tid har de blivit desto fler. Varför glöms de bort?
Det finns ett antal kvinnor som gjort epokgörande upptäckter, även före 1975. Gerty Cori var den första kvinnan att få Nobelpris i fysiologi eller medicin (1947) för upptäckten av hur glykogen bryts ned i kroppen, Virginia Apgar uppfann Apgarskalan, Nanna Svartz uppfann salazopyrin. Mary Putnam Jacobi genomförde vetenskapliga studier som motbevisade dåtida myter om att menstruation gjorde kvinnor fysiskt och mentalt oförmögna till högre studier. Esther Lederberg var en av de mest framstående mikrobiologerna under 1900-talet och upptäckte bland annat bakteriofag lambda, vilket ledde till genöverföring med bakteriofager och därmed till senare tids genterapi – för att nämna några.
När det gäller de enskilda portalfigurerna är några värda kommentarer. Fransmannen Jean Civiale presenteras som uppfinnaren av transuretral litotripsi, men denna metod beskrevs av den andalusiske kirurgen Albucasis (ca 936–1013). Civiales insats var att »återupptäcka« något som redan var beskrivet i den vetenskapliga litteraturen 800 år tidigare. Kanske är den främsta lärdomen vi kan dra av Civiale vikten av att lära av tidigare historiska upptäckter, samt hur man kan använda dem i en annan tid.
Några svenskar finns med. Det gläder mig att läsa om min gamle lärare Inge Edler som, tillsammans med Carl Hellmuth Hertz, införde ultraljudet i medicinen. Svante Arrhenius skildras som den forskare vars resultat ledde till kunskaper om syra–basregleringen i blodet, Carl-Gunnar Engström beskrivs som respiratorns uppfinnare, Gunnar Fant som talsyntesens förgrundsgestalt, Åke Senning och Rune Elmqvist som pacemakerns pionjärer och Per-Ingvar Brånemark som den som introducerade intraosseösa titanimplantat.
När det gäller dialysens inträde på scenen är bokens portalfigur holländaren Willem Johan Kolff. Men med dennes dialys avled de första 14 patienterna (av uremi, sannolikt på grund av att dialysen helt enkelt inte fungerade), medan Nils Alwall utvecklade sin metod parallellt med och oberoende av Kolff. Alwall lade grunden för den dialys vi känner i dag. Först när Kolff började anpassa sig till Alwalls teknik (att använda cellofan som membran) överlevde hans patienter. Frågan infinner sig om det inte är Alwall som skulle hedras som portalfigur.
Andras Gedeons bok är vacker och trivsam att bläddra i. Den ger också insikter i hur tidiga upptäckter kan få betydelse i senare tiders forskning. Men inför en ny upplaga vore det önskvärt med ett mer inkluderande perspektiv gentemot kvinnliga forskare.
