Viktiga insikter i forskarens etiska dilemman
Antropolog eller medmänniska. Reflektioner över fältanteckningar
Lisbeth Sachs
Fri Tanke; 2026
209 sidor
I Lisbeth Sachs senaste bok »Antropolog eller medmänniska« brottas hon med den motsättning som finns implicit i det etnografiska fältarbetet: den mellan att vara iakttagare och att vara medmänniska. Boken bygger på fältanteckningar från studier i Tensta, Anatolien, Huddinge, Skåne, Solna, Sri Lanka och Stockholm.
Lisbeth Sachs har en lång karriär bakom sig inom antropologi, särskilt medicinsk antropologi. Medan antropologisk forskning med etnografiska metoder, ursprungligen ägde rum i vad som då var kolonier, men som nu betecknas som låginkomstländer, har den sedan 1900-talets senare del också allt mer kommit att tillämpas i höginkomstländer. Lisbeth Sachs forskning har följt detta mönster, vilket har lett till nya insikter om hur sjukvården fungerar. Samtidigt har det också lett till konflikter med biomedicinsk forskning, främst beroende på att kunskapen inom den senare har varit alltför begränsad vad gäller metodik inom humaniora och samhällsvetenskap. Boken ger exempel på detta när medicinska genetiker drog Sachs inför etikkommittéer och krävde att hennes forskningsmaterial skulle förstöras. Lyckligtvis avvisades detta.
På Sri Lanka observerar hon hur kastsystemet påverkar sjukvården. Läkarna tillhör de högre samhällsskikten, medan patienterna tillhör de lägre. Det är en obalans i maktförhållanden, där hon ser att läkarna har en högdragen attityd gentemot patienterna. Intressant nog tycker hon sig se en liknande obalans i maktförhållandena när hon studerar kvinnor i Sverige med en förmodad högre risk för bröstcancer. För några av dem ledde det till att de fick sina bröst bortopererade trots att de är friska. Hon problematiserar den syn på risk som rådde vid den aktuella tiden. Senare forskning visade att riskerna i själva verket var mycket lägre. De aktuella (friska) patienterna upplevde att de var i ett kunskapsmässigt underläge i förhållandet till läkarna.
Sachs illustrerar ambivalensen mellan att vara betraktare och medmänniska med ett Janusansikte. Hon frågar sig om man kan observera plågsamma riter, till exempel kvinnlig könsstympning, eller hur kastsystemet på Sri Lanka nedvärderar de sjuka, utan att agera som medmänniska för att förhindra lidandet. I denna ambivalens ser hon möjligheten att göra sådana praktiker mer allmänt kända. Hon gör jämförelser med fotografer som avbildar krig och övergrepp, med den skillnaden att antropologen saknar det filter som kameralinsen utgör för fotografen.
»Värderandet kan stänga ute mer än det bjuder in«, skriver hon, vilket innebär att antropologens neutrala observation kan ge mer information som på sikt kan göra skillnad, i stället för att ingripa som medmänniska i nuet. I sina fältanteckningar brottas hon med denna ambivalens.
Boken ger viktiga insikter i de etiska dilemman som forskare ställs inför när det handlar om människor. Den visar på maktförhållanden i sjukvården och i medicinsk forskning som vi tenderar att bortse från. Hon beskriver hur Prometeus övertygade Zeus om att låta människorna vara ovetande om tidpunkten för sin kommande död för att trösta dem, men att detta omintetgörs av dagens strävan att kartlägga det synliga inom människans kropp, oavsett om det finns någon hjälp att erbjuda.
Kanske är de viktigaste budskapen till oss i den svenska sjukvården att synliggöra maktförhållanden i våra möten med patienter, liksom att ifrågasätta etiken i att jaga riskfaktorer på marginalerna.
Boken är mycket läsvärd och borde bidra till att biomedicinen öppnar sig för andra perspektiv än de rent mätbara. Antropologi är också vetenskap, men har andra infallsvinklar än de kvantitativa föreställningar som i dag har hegemoni inom biomedicinen.
