Fortlöpande arbete med medicinsk terminologi
Läkartidningen fortsätter att vårda språket och lanserar nu »Språkspalten«, där vår korrekturläsare Lennart Werner kommenterar aktuella ämnen och historiska företeelser.
Alla nya läkemedelssubstanser tilldelas ett generiskt namn (INN, international non-proprietary name) enligt ett givet mönster som utvecklats av en expertgrupp inom WHO [1]. Exempelvis har monoklonala antikroppar haft suffixet -mab (monoclonal antibody), ett led för källa/produktionssätt (-u- för »human«, -zu- för »humanized«, -xi- för »chimeric«, osv), ett för behandlingsmål/indikation (t ex -li[m]- för immunmodulerande) och ett godtyckligt särskiljande prefix. Syftet är transparens och användarvänlighet: substansens egenskaper och användning ska kunna utläsas av namnet. Adalimumab ska således förstås som en immunmodulerande human monoklonal antikropp.
2016 slopades källedet, då ny genteknik gjort det mindre relevant, och målleden förenklades. Mab-begreppet behövde dock nyanseras ytterligare, delvis för att klassen blivit »överbefolkad«, så att det helt enkelt var svårt att skapa tillräckligt särskiljbara nya namn. Ett problem härvidlag är att substanserna namnges på prövningsstadiet, men bara 10–15 procent godkänns och når klinisk användning, vilket ger en stor mängd »sovande« namn som inte kan återanvändas.
En mer omfattande revision 2022 [2] slopade helt -mab och införde fyra nya suffix: -tug, -bart, -ment och -mig, som förenklat står för icke-modifierade, artificiella, fragmenterade respektive multispecifika immunglobuliner. Bland andra ändringar kan nämnas att -li- preciserats till -sto- (immunstimulerande) och -pru- (immunsuppressivt).
Denna utveckling är ett bra exempel på det fortlöpande arbetet med medicinsk terminologi och nomenklatur för att följa med såväl forskningsläget som den kliniska verkligheten.
