Hur titulera pensionerade professorer?
Ett huvudbry som inte minst denna tidning ofta ställs inför är benämningen av pensionerade professorer.
»Professor emeritus«, heter det ju: det latinska ordet »professor« är maskulinum, och adjektivet böjs därefter. Men hur skriver man då professorn är en kvinna?
Konstruktionen »professor emerita« är vanlig, men stryker latinister mothårs eftersom den strängt taget är ogrammatisk. »Professor« är ju också ett svenskt ord, och som sådant de facto könsneutralt, men det latinska adjektivet gör att hela uttrycket uppfattas som latin och därmed väntas följa latinska regler. En blandning av latin och svenska vore förvisso ingen engångsföreteelse bland akademiska titlar: jämför till exempel »juris/medicinae kandidat«. Geirr Wiggen, själv professor emeritus i nordisk språkvetenskap, har kallat sådana konstruktioner »latinliknande« [1].
På latin har ordet har ingen historiskt belagd feminin form. Man kan konstruera *profestrix, analogt med andra ord av samma typ (nomina agentis) [1, 2], men »profestrix emerita« lär knappast få allmän spridning. En lösning som rekommenderats av Språkrådet [3] är att kalla båda könen för emeritus, det vill säga att latinska regler slår igenom men hela uttrycket betraktas som könsneutralt på svenska; en annan vore att helt och hållet konvertera uttrycket till svenska och skriva »emeriterad professor«.
Professor emerita eller professor emeritus?
Frågan debatterades flitigt i Norge 2010 och de följande åren [4-7]. Då framfördes också argument för [6] och emot [1] att det latinska ordet »professor« hörde till gruppen »nomina communia«, det vill säga var könsneutralt redan från början. (Ett annat huvudspår i den norska debatten var förresten att själva begreppet »emeriterad« var gammalmodigt och kanske borde – emeriteras! »Pensionerad professor« ansågs då vara ett fullgott alternativ.)
En mer generell frågeställning är i vilken utsträckning latin låter sig anpassas till modernt språkbruk. Ger oss det faktum att ett språk är väsentligen dött större eller mindre frihet att tänja på dess regler? Jag föreställer mig att latinister anser en konstruerad men teoretiskt korrekt ordform (*profestrix) göra mindre våld på det klassiska språket än en uppenbar inkongruens (professor *emerita).
För att återgå till det konkreta problemet så nämnde flera av de norska debattörerna, och senare även Språktidningens grundare och dåvarande chefredaktör Patrik Hadenius [8], en praktisk utväg – någon kanske skulle säga nödlösning – som också Läkartidningen använt, nämligen att helt enkelt förkorta titeln till »prof em«. Det duger åtminstone i författarpresentationer, där man ändå gärna vill spara utrymme.
