M som i Miasma
Alltsedan antiken och fram till upptäckten av patogena mikrober under andra hälften av 1800-talet dominerades medicinen av miasmateorin [1].
Ordet »miasma« i denna mening kom i bruk under renässansen och betyder ungefär »oren dunst«; sumpmarker och avskräde ansågs skämma luften och orsaka sjukdom. Förklaringen kunde tillämpas på epidemier i stora städer ända till och med kolerautbrottet i London 1854, eftersom ansamlingen av människor och industrier också innebar förorenad luft.
Besläktat med miasma är malaria (ital ’mal aria’, dålig luft), först som beteckning för den tänkta smittvägen och senare för själva sjukdomen. Malaria har också kallats paludism eller träskfeber (lat ’palus’: träsk, sankmark) och »ague« (lat ’acuta’, syftande på febertopparna).
I antikens Grekland var dock miasma ett religiöst begrepp, nära knutet till tidens rättsuppfattning [2]: en befläckelse som kunde vidhäfta människor dels genom kontakt med något orent, som en död kropp, dels till följd av någon förbrytelse eller överträdelse av ett tabu, exempelvis mord. Det liknar den moderna betydelsen av »stigma«, vilket däremot ursprungligen var en bokstavlig brännmärkning.
Miasma – en mördares skamfläck. Peter Lorre i filmen »M« av Fritz Lang (1931).
Miasma kunde både vara en följd av och en orsak till sjukdom. Det kunde också »smitta« genom samröre med ogärningsmannen och bringa olycka över samhället (»… the whole city is defiled by the criminal until he is brought to justice«) [3]. Balansen måste återställas och de drabbade renas (katharsis) genom rituell tvagning, offer eller liknande.
