Något om eponymer
En långvarig principdiskussion är den om medicinska eponymer, det vill säga begrepp namngivna efter personer (vanligtvis den som anses först ha upptäckt eller beskrivit det).
I internationella klassifikationssystem och liknande sammanhang föredrar man numera en »neutral«, biologiskt beskrivande terminologi. I korthet hävdar de som argumenterar emot eponymer att de riskerar att bli godtyckliga eller inkonsekventa och fördunklar etiologiska samband, medan förespråkare menar att de är lättare att lära in och kommunicera och bevarar en värdefull medicinhistorisk koppling [1, 2].
Historien kan dock vara tveeggad. Det är inte sällan oklart vem eller vilka som faktiskt bör tillskrivas en medicinsk upptäckt, och det kan också hända att någon av andra skäl bör diskvalificeras från sådana »hedersomnämnanden«. Personer med anknytning till nazismen och dess förbrytelser är i det avseendet ett typfall [3-5].
Eponymen Aspergers syndrom, efter den österrikiske barnläkaren Hans Asperger (1906–1980), etablerades först långt efter andra världskriget. Detta kan i efterhand betraktas som förhastat, då han senare kopplats till nazistregimens så kallade T4-program [6]. Man kan diskutera hur inblandad han faktiskt var, men blotta anknytningen är förstås allvarlig nog.
Saken kompliceras av att namnet fått spridning: termerna »autismspektrumstörning« eller »neuropsykiatrisk funktionsnedsättning« kan ju vara något intetsägande, medan »asperger« genom olika fiktiva och dokumentära skildringar nått det allmänna medvetandet och genast frammanar en bild av de typiska särdragen. Intresseföreningar och andra forum har också anammat »aspie« som en informell benämning. Å andra sidan har »(att vara på) spektrumet« också blivit ett vardagsspråkligt uttryck, och förkortningen NPF kan nog anses vara någorlunda allmänt känd.
Det återstår att se om namnet Asperger kan behålla någon relevans, eller om det försvinner ur allmänspråklig såväl som medicinsk praxis och blir en fotnot i historieböckerna.
