Om »akronymofili«
Förkortningar frodas på alla områden, och det medicinska fackspråket är sannerligen inget undantag.
Ett exempel är bruket att namnge kliniska studier med slagkraftiga akronymer, som är så utbrett att vissa kallat det »acronymania«, »acronymophilia« och liknande. Att fenomenet inbjuder till skämt framgår inte minst av att kritikerna sällan själva kan avhålla sig från att ironisera över det med egna halsbrytande exempel.
Kritiker finns nämligen, och en av de ihärdigaste var dr T O Cheng, amerikansk kardiolog (1925–2015) [1], som skrev en mängd artiklar och kommentarer i ämnet och även tappert försökte kartlägga floran av studieakronymer på sitt eget område (det är väl belagt att kardiologin i synnerhet har en förkärlek för sådana).
Några invändningar [2] kan kanske kallas mer formella: för det första att författare och redaktörer helt enkelt ofta underlåter att ange vad akronymen står för, vilket kan göra att den snarare döljer än klargör studiens syfte, för det andra att mängden av akronymer oundvikligen leder till att flera studier råkar heta samma sak – Fred och Cheng [2] fann till exempel år 2003 hela 16 studier med akronymen HEART – och för det tredje själva konstruktionen. Önskvärt är exempelvis att endast begynnelsebokstäverna eller första delen av orden används, så att akronymen blir transparent och lättförståelig, men ofta pusslas den ihop på ett långsökt och godtyckligt sätt för att åstadkomma det önskade resultatet. Pottegård et al [3] visade 2014 att antalet akronymer stadigt ökar, men att »kvaliteten«, mätt med några enkla parametrar, däremot sjönk.
Men det finns också allvarligare etiska frågeställningar. En tilltalande akronym har ju uppenbara fördelar: den är lätt att minnas, sparar tid och utrymme och underlättar kommunikation. Mindre uppenbart, men potentiellt mer problematiskt, är att den också kan gagna själva studien genom att öka dess genomslagskraft. Man har till exempel visat [4] att studier med akronymnamn genomsnittligt har större populationer och högre citationsfrekvens, oftare publiceras i tidskrifter med hög impaktfaktor och oftare är sponsrade av läkemedelsindustrin.
Cheng och andra [5-8] har också påtalat risken med vad man kallar »coercive acronyms«, nämligen att en positivt klingande akronym (exempelvis CURE, HOPE, IMPROVED och liknande) lättare lockar till sig studiedeltagare och kanske också ger dem falska förhoppningar om goda resultat. »Coercion« betyder ju ungefär »tvång« eller »påtryckning«, vilket kan tyckas vara starka ord, men termen har valts med utgångspunkt från Nürnbergkodexen [9] och senare Helsingforsdeklarationen [10], som inskärper att informerat samtycke utan varje form av påtryckning är ett absolut villkor för studier på människor; även psykologisk påverkan i form av »marknadsföring« har då ansetts utgöra en sådan påtryckning [8]. En term som bättre beskriver arten av påverkan vore kanske »ledande akronym«.
En sådan kan också underblåsa ett närliggande fenomen som Applebaum et al 1982 döpte till »terapeutisk missuppfattning« [8, 11, 12], nämligen att studiedeltagare felaktigt antar eller hoppas att syftet med en klinisk studie alltid är att ge dem bästa möjliga behandling och därför överskattar fördelarna och underskattar eventuella risker med sitt deltagande.
Hur tillfredsställande det än kan vara med en riktigt lyckad akronym finns det alltså goda skäl till återhållsamhet och eftertanke i sammanhanget.
