Thor Stenbeck: Sveriges förste radiolog
Världens första framgångsrika strålbehandling av en malign tumör utfördes
den 15 september 1899 av radiologen Thor Stenbeck (1864–1914) i hans radioterapiinstitut i Stockholm. Hans Jacobsson berättar om en entusiastisk och temperamentsfull person vars stjärna dock dalade mot slutet av karriären.
Thor Stenbeck (1864–1914).
Johan Theodor (Thor) Stenbeck föddes 1864 i Övraby, Skåne och blev medicine licentiat vid Karolinska institutet 1895. Stenbeck var en entusiastisk och drivande person som tidigt förstod värdet av röntgentekniken. Röntgens första rapport om X-strålarna kom i december 1895, och redan i februari året därpå höll Stenbeck ett föredrag som publicerades i Läkaresällskapets tidskrift Hygiea 1896. Det blev den första rapporten i Sverige om röntgenstrålarna.
Tidigt utförde Stenbeck experiment med röntgenstrålningen vid Serafimerlasarettet, och i februari 1896 startade han i sin bostad i Gamla stan i Stockholm det första röntgenlaboratoriet i Sverige. Vid den tiden kallades röntgenbilderna skiagram (av grekiska »skiagraphia«, en bild i ljus och skuggor). Stenbecks verksamhet omfattade skelett- och lungförändringar samt lokalisering av främmande kroppar. Han var pionjär med intraorala filmer för tandröntgen och fick även fram bilder av magsäcken genom att fylla den med kalkhaltigt vatten. En omskriven framgång var när man kirurgiskt kunde avlägsna en revolverkula i storhjärnan efter att den lokaliserats av Stenbeck (beskrivet av Ulf Johnson, Läkartidningen 2019;116:35-6).
Stenbeck intresserade sig även för strålbehandling och studerade ultraviolett ljusterapi vid Finseninstitutet i Köpenhamn. Vid denna tid utgjorde röntgendiagnostik och -terapi samma verksamhet. 1899 öppnade han landets första institut för strålbehandling i en ombyggd butikslokal på Mäster Samuelsgatan. Den 23-årige medicinstudenten Gösta Forssell anställdes för att sköta behandlingarna. Han kom senare att bli en radiologins förgrundsgestalt i vårt land och världens första professor inom ämnesområdet.
Då tekniken endast medgav strålning med låg energi var man begränsad till behandling av ytliga strukturer. Man strålade mot lupus vulgaris (ansiktstuberkulos), eksem, hudcancer samt »reumatiska« affektioner. Stenbeck blev även medveten om risken för ogynnsamma effekter av röntgenstrålningen, och tidigt demonstrerade han sådana skador på händerna hos en medhjälpare.
Världens första framgångsrika strålbehandling av en malign tumör, ett basiliom på näsan, utförd vid Thor Stenbecks radioterapiinstitut 1899. Patienten förevisades symtomfri vid Internationella radiologkongressen 1928 i Stockholm.
Stenbeck redogjorde för den framgångsrika strålbehandlingen i Hygiea 1900. Patienten var en 42-årig kvinna med ett ulcus rodens (basaliom; lesionen ansågs likna ett musbett) på näsan. Behandlingen omfattade 99 fraktioner under 9 månader. Stenbeck sammanfattar: »Patienten utsattes under 10–12 min dagligen för medelkraftiga röntgenstrålar på 15–20 cm avstånd. Efter fyra behandlingar uppstod reaktion och efter 8–10 varbildning. Såren började rena sig efter 35 behandlingar. När såren artade sig till läkning ökades intensiteten i behandlingen till 15 min dagligen med röret på 10 cm avstånd. Trots att en lindrig reaktion följde avstöttes ej den nybildade överhuden utan i stället upphörde reaktionen och fullständig läkning inträdde.«
Patienten förevisades symtomfri vid Internationella radiologkongressen 1928 i Stockholm av Forssell, som även kan ha utfört behandlingarna.
Stenbeck var tempramentsfull med behov av omväxling. Han hade många strängar på sin lyra och var skicklig inom matematik och fysik. Tidigt utvecklade han en uppmärksammad handcentrifug för att separera fram fasta beståndsdelar i urinen. I en annan publikation analyserade han de krafter som påverkar fåglars glidflykt! Han uppfann en enkel astronomisk metod för att exakt mäta tiden, som kom till viss användning bland urmakare och ingenjörer. Han var också amatörfotograf och styrelseledamot i Fotografiska föreningen. Han försökte behandla lungtuberkulos med så kallade teslaströmmar, det vill säga högfrekvent, högspänd, svag växelström. Inför utdelningen av Nobelpriset i fysik 1903 publicerade han en skrift om radioaktiviteten. Han fick stort gehör för sin radiologiska verksamhet av kolleger liksom av medicinalväsendet, som han var behjälplig med sitt kunnande. År 1900 utgav han en lärobok i användningen av röntgentekniken.
Thor Stenbecks radioterapilokal. Stenbeck ses till vänster i bilden. Vid patientens huvudände står Gösta Forssell. Induktionsspolen (transformatorn som skapar den högspänning som erfordras) är förbunden med röntgenröret (då benämnd »röntgenlampa«) med kablar hängande i ett stativ. Någon strålskärmning finns inte i lokalen. Röret är helt oskyddat, och behandlingsfältet avgränsades av blymasker som applicerades på patienten. Byggnaden saknade elektricitet, och driften baserades på tunga ackumulatorer som laddades på elverket.
Han kom att bli väl etablerad som privatpraktiker även utanför radiologin och, enligt uppgift, mycket uppskattad av sina patienter. Stenbeck höll framgångsrikt föreläsningar och praktiska demonstrationer, gärna med karaktär av skådespel, för både allmänheten och professionen. Det ledde till att han blev omskriven i pressen och en känd person. Han kunde utnyttja den mystik som Röntgens upptäckt initialt omgärdades av, och han fick vid Stockholmsutställningen 1897 epitetet »Trollkarlen«.
Stenbecks stjärna kom så småningom att dala. Han blev av de akademiska kollegerna kritiserad för att vara ovetenskaplig då han arbetade snabbt och inte ägnade sig åt det tålmodiga och systematiska arbete som vetenskap erfordrar. Hans många rapporter var i regel baserade på små material med karaktär av fallbeskrivningar och begränsade förutsättningar för slutsatser. Han blev även kritiserad för sitt arbete med teslaströmmarna.
1906 blev han anklagad för att ha förgripit sig på en yngre kvinnlig patient som han gav »livmodermassage« på sin praktik, vid den tiden en seriös medicinsk verksamhet. Det ledde inte till att han blev lagförd, men en omfattande opinion vände sig mot honom, och han blev nedgjord i pressen och behövde utträda ur Stockholms läkarförening. Skandalen kom att följa honom under återstoden av livet och han blev något av en persona non grata.
Några månader efter sin kära hustrus död gick Stenbeck bort av egen vilja, trots tre små barn. Hans samtida och kollega Carl David Josephson skriver i en nekrolog att Stenbeck »aldrig var i jämnvikt«. Kanske var det uttryck för en orolig livsresa kantad av affektsvängningar. Stenbeck var framgångsrik när det gällde att hos sina kolleger skapa intresse för den nya tekniken, och hans insatser utgjorde början till radiologin i vårt land. Stenbeck måste äras som pionjären inom svensk radiologi, även om det fanns andra föregångare, som Tage Sjögren (1859–1939). Trots att Stenbeck har lämnat få bidrag till disciplinens vetenskapliga utveckling kan man fundera på vad hans tidiga erfarenheter hade för betydelse för Gösta Forssells stora livsgärning. En av Stenbecks levnadstecknare, Solveig Jülich, skriver: »Han bidrog … till utbildandet av det speciella röntgenseende som kom att utgöra en viktig grund för radiologens expertstatus.«
