Var i kroppen har själen sin adress?

I dag tvekar få: själen bor i hjärnans vindlingar och synapser, men lite oklart var. Hjärnan gör oss till tänkande varelser. Tänkandet är det främsta tecknet på att vi är självständiga individer – eller enligt Descartes: »Jag tänker, alltså finns jag till.«

Men en stark tradition hävdar att hjärtat också är själens hemvist, främst känslornas. När hjärtat slutat slå, när EKG:et visar ett rakt streck, har döden tagit över och själen har lämnat kroppen. Det är bara några decennier sedan »hjärtdöd« officiellt ersattes av »hjärndöd« som dagens dödsdefinition.

Oavsett lokalisation till hjärna, hjärta eller annat organ känns det naturligt att själen har en boning i våra kroppar, en mantalsskrivningsadress.

Det är inte denna artikels uppgift att redovisa hur man sett på själen och dess förhållande till kroppen. Här finns en rikhaltig litteratur (se till exempel [1]). I stället fokuseras presentationen på föreställningar om själens anatomiska lokalisation.

I sin enklaste version blir det [2]:

Kroppen är den största delen

med ett litet hål för själen.

Detta läses bäst på stockholmska, som får ett »ä« att uttalas som ett »e«, för att rimmets elegans ska komma till sin rätt. 

Låt oss börja resan mot själens tänkta boningar i huvudet och söka oss nedåt.

Ögonen och ansiktet 

Ta minspelet, skrattet, leendet och gråten som själens vibrationer. Anletsdragen avspeglar även karaktären, till exempel i talesättet »ett ädelt utseende«. Eller motsatsen. Nietzsche lär ha myntat: »Monstrum in forte, monstrum in animo«, det vill säga »ful i nyllet, ful i själen«, en något förhastad slutsats om medmänniskor. Sokrates, till exempel, som knappast var ett klassiskt skönhetsideal, uppfyllde högt ställda krav på andlig rikedom.

Ögat sägs ju vara själens spegel. Man tror sig se den älskades själ i djupet av ögonen – men det är nog mest den egna spegelbilden.

Hjärnan

För Platon var hjärnan säte för förnuftet, en av tre själar. De övriga två var belägna i hjärtat och under mellangärdet (de subfreniska organen). 

René Descartes (1596–1650) hävdade att själen bodde i den då nyligen upptäckta tallkottkörteln (glandula pinea-lis), gömd inne i hjärnan. Tänkandets substans utgjordes ytterst av Gud och representerades i människan av själen. Att det råder en växelverkan mellan kropp och själ var klart. Men hur kan något immateriellt samverka med något materiellt? Descartes försökte förklara detta med att det skedde med hjälp av tallkottkörteln och »livsandar«, ett slags små partiklar inne i nerverna som förmedlade impulser genom kroppen. Teorin vann ingen större genklang. 

Efter Descartes gjordes försök att lösa detta dualismens problem bland annat av Julien Offray de La Mettrie (1709–1751). Han presenterade i skriften »L’homme machine« en rent mekanistisk fysiologi, en ny tolkning av själens natur. Själen var varken odödlig eller på annat sätt artskild från kroppen. Utan att ange var den befann sig anatomiskt sökte La Mettrie visa att själen, lika väl som kroppen, kunde studeras naturvetenskapligt. På grund av detta hädiska tankesätt fick han söka asyl hos Fredrik den store i Berlin. Det sägs att La Mettrie, till meningsmotståndares skadeglädje, ska ha dött av matförgiftning, kanske efter intag av tryffelpastej.

Näringsfysiologen Jacob Moleschott (1822–1893) ansåg att själslivet knyts till grundämnet fosfor, särskilt fosfolipider, som bygger upp stora delar av nervsystemet. För denna idé (»Ohne Phosphor kein Gedanke«) har han fått bära ett hundhuvud i filosofins historia. Grundämnet fosfor finns ju överallt i kroppen. Med andra ord skulle själen finnas i kroppens alla celler!

En nutida variation på temat är P C Jersilds bok »En levande själ« (1980). Den handlar om en utopererad, isolerad människohjärnas tankar, en utlöpare av begreppet om själens lokalisation till hjärnan.

Andedräkten och lungorna

Att ge upp andan, att sista sucken är själens avsked från kroppen via munnen, är en symbolik med anor från antiken. Sarkofager avbildar detta som en duva eller fjäril (som lämnar puppan), eller med Psyches vingbeklädda figur.

Gamla testamentet beskriver hur Gud skapade människan: » … och inblåste livsande genom hennes näsa.« Bilder av kristna martyrers död visar hur själen kommer fram ur helgonets mun eller lyfts upp till himlen i en servett som bärs av änglar. 

Demokritos, han som myntade begreppet »atomer«, ansåg att själen består av runda, glatta, särskilt lättrörliga atomer som ligger till grund för elementet eld och vilka vi insuper med vår andedräkt.

Läkaren Galenos gav läran om livsanden, »pneuma«, en form som bestod i dryga tusen år. I korthet: Livsvärmen underhålls av inandad luft. I hjärtat blandas den med venblod, som sipprar genom hjärtats skiljevägg. Pneuman genererar rörelseförmågan, i levern tillväxtförmågan och i hjärnan förnuftsförmågan. Vensystemet börjar i levern, där näringsämnen omvandlas till venblod, som sedan sprids i hela kroppen. Livsvärmen styr kroppens funktioner från hjärtat, medan själsvärmen styr sinnen och beslut i hjärnan. Livsanden förs via artärerna till hjärnan. Där vidtar en förädlingsprocess då den förvandlas till »själsande« (spiritus animalis) som distribueras ut i kroppen via nervsystemet och garanterar att vi kan utföra alla rörelser och viljehandlingar. Tänk att denna inte alldeles glasklara hypotes överlevde ända till 1628, då William Harvey tog kål på den med sina observationer av blodomloppet sådant vi känner det i dag.

Pustsjälens mest materialistiska (men tveksamt vetenskapliga) variant är mätningarna av döende människors kroppsvikt just före och efter döden. Dessa anger att själens vikt är 21 gram. Kanske Demokritos hade varit nöjd med denna specifikation.

Hjärtat 

Det är lätt att förstå varför hjärtat sedan urminnes tider utpekades som själens säte. Vid starka känslor bultar hjärtat hårt, det spränger, kanske även värker – här är själens säte. Även Platon och Aristoteles uppfattade bröstet (thymos) som ett viktigt säte för själen. Hos Platon är det sätet för modet. Jämför talesättet: »Jag ska gömma detta minne i mitt hjärta«, eller epitetet Lejonhjärta.

Blodet

Det är klart att det varma, ångande blodet är livets och själens hemvist. Förblödning medför vanmakt och livets förlust. Om livet flyr med blodet måste själen finnas i blodet. Varje hematolog instämmer häri utan tvekan. 

Det gjorde även andra. I till exempel legenden om Graal samlas Jesu blod i kärlet Graal. Alla vet vad blodsband och blodsbrödralag är, inte blott i form av blod (= själen) (blandat utan tanke på serologisk oförenlighet eller smitta). Ord som »blodshämnd« behöver ingen ytterligare kommentar, inte heller »Hans blod må komma över oss« (Matteus 27:25). 

Blodets styrka och trovärdighet, som det yttersta beviset för att ingått kontrakt inte kan brytas, illustreras i Goethes »Faust«, där Mefistofeles får Faust att underteckna kontraktet dem emellan med sitt blod. Mefistofeles säger: »Blut ist ein ganz besonderer Saft« (Blod är en särdeles saft) [3].

Även Descartes trodde på blodet som själens boning. I »Passiones animae« anför han att livsandarna alstras ur blodets finaste partiklar. Menade han vita och röda blodkroppar? 

Den spanske teologen och anatomen Michel Servet (1511–1554) förkastade Galenos tes att blodet sipprade genom hjärtkamrarnas skiljevägg för att komma från ven- till artär-sidan, genom att påvisa lungkretsloppet. Han lär ha sagt att blodet i lungan »blandas med den inandade luften, samtidigt som det renas från sin smuts«. Servet lär ha använt sin upptäckt för att illustrera själens mystiska väsen, där »blodet är köttets själ«. För denna tes (och förmodligen för annat) brändes Servet på bål med extra mycket sur ved för att göra hans lidande så svårt som möjligt. Reformatorn Calvin såg till att det blev möjligt i Genève 1554.

Levern och mellangärdet 

Varken levern, mjälten, eller mellangärdet är organ som i dag seglar upp som starka hemadresser för själen. Var det annat förr? Svaret är ja! »Mellangärdssjälen« går igen i Platons världsbild. Ta den fjättrade Prometheus öde som exempel. Prometheus straffades av Zeus för att han utan lov överlämnade elden till människorna. Straffet bestod i att han kedjades fast vid en klippa. Dagligen hackade en gam eller örn i hans lever. Tursamt nog blev han räddad av Herakles, som sköt fågeln. Inget noteras om huruvida levern fick bestående skador. Men varför valdes just levern?

I »Medea«, Euripides drama om den försmådda kvinnan som i sin kärlek följde Jason tillbaka till hans Grekland, tänker hon redan i första akten på hämnd, ty Jason har förskjutit henne för att gifta sig med en kungs dotter. När Medea funderar på hämnd gör levern entré. Ordet som Euripides använder är »hepar«. I Agneta Pleiijels och Jan Stolpes översättning (Ellerströms; 2012) säger amman:

Hon [Medea] kan tyst gå in i rummet till sin säng/och ordlöst stöta ett vässat svärd genom levern.

Levertemat finns redan i »Iliaden«, där ett antal hjältar förpassas till Hades med en lans i levern.

Ett sista exempel på levern som hemvist för själen kan komma från Jesu korsfästelse. I majoriteten av bilderna av Jesus på korset sticker den romerske soldaten (traditionellt kallad Longinus) lansen i Jesu högra sida, eller så har Jesus redan fått såret där. Men texten i Johannes 19:34 anger ingen sida: »… men en av krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut, och strax kom därifrån ut blod och vatten.«

Varifrån kommer då traditionen med höger sida? Den lär ha utvecklats på 400-talet e Kr, men orsaken till sidolokalisationen är oklar. Många förklaringar har lanserats [4]. Kan det även finnas en association till de antika föreställningarna om levern som en boning för själen? Fick därmed Jesus det banesår som dåtida källor antog var klart dödsbringande, i samklang med Iliaden, Prometheus- och Medea-legenderna och även med Platons skrifter om leverns mytiska betydelse för själen?

Underlivet 

Hos Platon är gränsdragningen mellan mellangärdets och underlivets själar inte skarp. Men i den senare bor begärens uppstudsiga själ. Att underlivet, sexualiteten och driften är den mest pregnanta motsatsen till själens förmodade renhet, att andens kamp mot köttet och vice versa präglat kristenheten, fordrar ingen ytterligare kommentar. Hjalmar Söderberg formulerade sin syn på denna dualism så: »Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet« [5]. 

Var en hedonist som markis de Sade trodde själen befann sig är förborgat för oss.