Vår mentala kompass – en förbindelse mellan kropp, känsla och förnuft

Beteendevarianten av frontotemporal demens (FTD-bv) är ett fascinerande syndrom som kännetecknas av tidiga personlighetsförändringar och kraftigt nedsatt empati. I en tidigare studie, där vi använde funktionell magnetresonans­tomografi (fMRI), kunde vi visa att patienter med FTD-bv uppvisar avvikande hjärnaktivitet när de ser andra uppleva smärta, jämfört med friska kontrollpersoner [1, 2]. Förändringarna var lokaliserade till »salience network«, ett hjärnnätverk som är centralt för emotionell bearbetning och uppmärksamhetsstyrning [3].

I studien visades bilder av händer som antingen stacks med nålar (smärtstimuli) eller berördes med bomull (kontrollstimuli). Hjärnreaktionen på smärtbilder korrelerade med empatisk förmåga hos både patienter och friska individer. Det är ett anmärkningsvärt fynd: att en så enkel uppgift som att reagera på bilder av smärta kan förutsäga något så komplext som empati. Jag menar att den nedsatta empatiska förmågan sannolikt är en starkt bidragande orsak till att patienter med FTD-bv uppfattas som personlighetsförändrade.

Hur kan en dämpad smärtreaktion leda till minskad empati – och i förlängningen till personlighetsförändring? Jag liknar »salience network« vid ett slags mental kompass – ett system som styr oss mot det biologiskt och socialt gynnsamma. Smärtstimuli väcker starkt utslag i denna kompass, eftersom det är avgörande att »ändra kurs« – det vill säga att vi slutar med en viss handling eller byter riktning och rör oss bort från faran.

Men hur kan en så basal mekanism också forma något så komplext som personlighet? Den mänskliga hjärnans frontallob möjliggör avancerat tän­kande och introspektion – funktioner som är centrala för vår personlighet. Trots detta verkar de tidiga förändringarna vid FTD-bv inte primärt uppstå i frontalloben, utan i »salience network« [3]. Hur hänger det ihop?

I det följande vill jag experimentera med en möjlig förklaring, med hjälp av Søren Kierkegaards filosofiska perspektiv på personlighet och identitet, som han presenterar i debutromanen »Antingen–eller« [4]. Kierkegaard beskriver två livshållningar: den estetiska och den etiska.

Esteten betraktar livet på avstånd: »Gift dig, du kommer att ångra det; gift dig inte, du kommer också att ångra det […].«

Etikern däremot väljer att engagera sig: »Det är en sanning att man måste välja sig själv […]. Den som inte har valt sig själv, han kan inte heller vara sitt eget liv […].«

Som experimentledare i den nämnda studien testade jag själv att ligga i fMRI-
kameran. Första gången studerade jag bara bilderna. Andra gången föreställde jag mig känslan i handen – när den penetrerades av en nål eller berördes av en mjuk tuss. Under det första tillfället aktiverades främst visuella områden, medan det andra visade stark aktivitet i regioner kopplade till »salience network«. Min hypotes är att detta speglar hur hjärnan fungerar när esteten respektive etikern betraktar världen. Esteten observerar utan att engagera sig emotionellt. Etikern däremot träder in i världen och låter sig påverkas av den. Det är kanske först då som kompassen verkligen pekar ut en riktning.

Den mentala kompassen spelar en central roll för reglering av livsuppehållande processer, såsom att upptäcka hot eller belöningar och att uppfatta kroppens inre signaler. Neurologen Antonio Damasio har visat hur emotionella kroppssignaler, som hjärtklappning och svettning, fungerar som vägvisare vid komplexa beslut [5, 6]. Därför ser jag »salience network« som en mental kompass – en förbindelse mellan kropp, känsla och förnuft.

Vid FTD-bv tycks förmågan att koppla 
kroppens känslosignaler till kognition vara störd. Utan denna koppling blir omvärlden tom på betydelse – som för Kierkegaards estet, vars kompass snurrar utan riktning. Att »välja sig själv« innebär enligt Kierkegaard att ifrågasätta normer. Men likriktning är både biologiskt och socialt fördelaktig: vi dras till likasinnade [7], och sociala konventioner skapar trygghet. Tidigare forskning har exempelvis visat att ansvarskänslan minskar i grupp – ett fenomen kallat deindividualisering [8]. Kierkegaard skriver: »I mängden försvinner individen. Han förlorar sitt ansvar, sin ångest – men också sin sanning« [4].

Att bryta mot sociala konventioner kan också medföra stora utmaningar. Tage Danielsson skriver:
»Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm–Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen« [9].

Kierkegaard liknar processen att välja sig själv vid att navigera ett fartyg: först måste man fastställa sin position, innan kompassen kan visa vägen framåt. Damasios forskning antyder att våra emotioner och känslor i valsituationer fungerar som ett slags livets gps.

Det kan vid första anblick tyckas trivialt att just »valet av sig själv« utgör en av de mest centrala tankarna hos en av 1800-talets mest inflytelserika filosofer. Oavsett hur vi förhåller oss till livet gör vi ju ständigt val. Men för Kierkegaard är själva processen att välja inte bara en vardaglig handling – det är en existentiell fråga om liv och död för män­niskans identitet. Det förefaller därför logiskt att »salience network« i hjärnan, som övervakar livsuppehållande processer, också har central betydelse när vi genom valet finner vår egen identitet.