»Vart är vi på väg?«
Nytt år, nya möjligheter. Influensan har slagit till. I år igen. Huset är överbelagt.
»Gott nytt år!«, säger jag till kollegan i korridoren.
»Gott nytt år! Hoppas vi kan skriva ut många patienter i dag, jag är bakjour imorgon.«
Det är sagt snabbt. Nästan reflexmässigt.
Dagen rullar på. Avdelningsarbete. Patienter att titta på, provsvar att bevaka, beslut som ska fattas.
På eftermiddagen öppnas dörren.
»Goda nyheter!«, utbrister sköterskan.
Jag tittar upp.
»7:1 har fått plats i Alingsås!«
Tonfallet är detsamma som när barnen hemma berättar att glassbilen har kommit. En patient mindre. En säng fri.
Vi jobbar vidare. Kvällsjouren börjar. Nya underläkaren ringer från akuten.
»Ursäkta, jag skulle vilja fråga om en patient … men jag tror jag kan skicka hem den.«
Orden »skicka hem« sjunker in. Som om tillägget i sig är beviset på att vi gjort rätt.
Jag funderar över vad våra måttstockar är. Vad är medicinavdelningens lyckoord 2026? »Medicinskt färdig.« »Accepterad för övertag till psykiatrin.« »Utskrivningsklar.« »10 lediga vårdplatser.« »Hälften har kunnat hänvisas från akutmottagningen till närakuten.« »Beviljad plats på korttidsboende.« Orden faller som små segrar. Varje utskrivning 1 poäng.
Det finns dagar då allt fungerar. Flödet. Logistiken. Siffrorna. Och ändå går jag hem med en känsla av att något saknas.
När uppmärksammade vi senast i kollegiet att vi räddade ett liv? Ett lyckat möte med patient eller anhörig? Ett samtal som gjorde skillnad? Eller stunden där teamet tillsammans lyckades ringa in en behandling som kändes rimlig och mänsklig, trots att den inte stod i något pm. Vård som gjorde skillnad.
Sådant räknas inte. Sådant syns inte. Sådant tar tid.
Jag undrar ibland om vi alla blivit lurade. Vem började räkna? Har vi gått med på detta frivilligt? Eller har fokus flyttats så långsamt att vi inte märkt av det?
Nytt år, nya möjligheter. Och jag frågar mig: Vart är vi på väg?
