William Harvey knäckte koden om hjärtat och blodkärlen

Mitt under 30-åriga kriget trycktes år 1628 i Frankfurt en 72-sidig skrift med titeln »Exercitatio anatomica de motu cordis et sanguinis in animalibus« (En anatomisk undersökning av hjärtats och blodets rörelse hos djuren), ofta omnämnd som »De motu cordis« (Om hjärtats rörelse). Författare var den engelske läkaren William Harvey. I skriften beskriver Harvey de experiment som ledde till upptäckten av blodcirkulationen.

Det fanns säkert flera skäl till att hans skrift trycktes i Tyskland och inte i England. Uppenbarligen var tryckkostnaden lägre i Tyskland, och kanske trodde han sig få bättre spridning för sina revolutionerande idéer i Europa genom att trycka på kontinenten. Inte heller kan det uteslutas att han faktiskt var orolig för följderna av tryckningen. Han hade under mer än ett decennium ägnat ingående studier åt hjärtats fysiologi på ett stort antal djur, men upplevde att hans fynd och tolkningen av dessa mötte stort motstånd hos läkarkåren. Han bävade för att alla skulle vända sig emot honom. Varför? Jo, han vågade ifrågasätta vad den största auktoriteten av alla inom medicinen, Galenos, hade skrivit om hjärtat och blodkärlen.

Den grekisk-romerske läkaren Galenos föddes i Pergamon år 129. I början av sin medicinska bana var han läkare åt gladiatorerna i Pergamon och fick stor erfarenhet av att behandla sårskador. Efter att ha flyttat till Rom fick han gott rykte som läkare och blev småningom livläkare åt kejsar Marcus Aurelius. Han skrev på grekiska och författade ett stort antal skrifter som inte bara rörde anatomi, fysiologi och medicin i allmänhet utan även logik och filosofi. Eftersom kunskapen i antik grekiska i stort gick förlorad under tidig medeltid lästes han nu översatt till latin, och det är i den formen Harvey läste honom. Galenos skrift »De naturalibus facultatibus« (On the natural faculties) hade tryckts i London första gången 1523.

Enligt Galenos bildas blodet i levern och strömmar fram och tillbaka uppåt och nedåt i venerna i den högra kroppshalvan. En liten del av blodet från venerna passerar över från hjärtats högra kammare till den vänstra kammaren, där det blandas med luft som kommer från lungorna och därefter transporteras ut i kroppen via artärerna. Uppfattningen att luft transporteras från lungorna till artärerna hade sitt ursprung långt tillbaka i antiken. Greken Alkmaion hade någon gång i början av 400-talet f Kr vid studium av döda offerdjur konstaterat att en del blodkärl innehåller mera blod än andra. Dessa kärl, de vi nu kallar vener, kallade han »haimorroi flebes«, blodförande kärl, och de kärl som verkade tomma på blod kallade han enbart »flebes«. Redan här uppkom alltså uppfattningen att artärerna transporterar luft. De hippokratiska läkarna gjorde ingen skillnad på artärer och vener. Inte heller Aristoteles, som dissekerade många djur, gjorde skillnad på blodkärlen, även om han noterade skillnaden i uppbyggnad av stora kroppspulsådern och stora hålvenen. Den som först gjorde en tydlig skillnad på artärer och vener var greken Praxagoras, som var verksam omkring år 300 f Kr. Dessförinnan hade ordet »arteria« betytt luftstrupe. Praxagoras hävdade att artärerna transporterar luft, vilket förklarar benämningen. Ordet för luft på grekiska är »pneuma«. Samma ord betyder också ande, livsande, och översattes till »spiritus« på latin. Man föreställde sig att livsandarna transporteras ut i kroppen via artärerna.

Under den hellenistiska epoken blomstrade medicinen i Alexandria. Dissektion av människor, som varit tabu i Grekland, blev plötsligt tillåten. Egyptierna hade en mer osentimental inställning till de döda. De två grekiska läkarna Herofilos och Erasistratos gjorde viktiga anatomiska upptäckter. Erasistratos beskrev hjärtats klaffar och deras funktion att förhindra backflöde av blodet i hjärtat. Han var övertygad om att artärerna transporterar luft, och det faktum att det blöder då man öppnar en artär beror på att luften snabbt tömmer sig och att artären därefter fylls med blod från vensystemet. När Galenos levde hade bruket att dissekera upphört. Man ansåg att det var onödigt att dissekera eftersom allt redan var känt. Galenos tog upp bruket att dissekera djur, men hade inte tillåtelse att dissekera människor. Han byggde alltså sitt anatomiska kunnande på dissektion av djur, framför allt grisar och apor. I likhet med sina företrädare ansåg han att blodet bildas i levern. Det flyter därefter i båda riktningarna uppåt mot hjärtat och lungorna och nedåt mot undre delen av kroppen. Till skillnad från Erasistratos ansåg han att artärsystemet innehåller blod och inte enbart luft. Han var däremot övertygad om att luften som vi andas transporteras via lungvenen till hjärtat för att därefter föras ut i kroppen via artärerna tillsammans med blodet. Det blod som finns i artärerna ansåg han komma från högerhjärtat via små kanaler i skiljeväggen mellan hjärtats kammare.

I sin skrift »De naturalibus facultatibus« skriver han: »Den tunnaste delen av blodet dras från den högra kammaren in i den vänstra tack vare att det finns små perforationer i septum mellan dem; dessa kan till största delen ses, de är som ett slags små gropar med vida öppningar, och de blir successivt smalare, men det är inte möjligt att se deras yttersta ända på grund av deras litenhet …«

Möjligen kände han sig lite osäker, då han inte lyckades se dessa viktiga kanaler i sin helhet. Men eftersom kanalerna var nödvändiga för att förklara att det flyter blod i artärerna avslutar han sitt resonemang med följande trosvissa rader: »För det kan inte vara en tillfällighet och av en slump att det uppstått gropar som slutar i trånga ändar.« Galenos var övertygad om naturens ändamålsenlighet.

Harvey gjorde sina dissektioner på många olika djur. Fördelen med kallblodiga djur (paddor, ormar, grodor) var att hjärtfrekvensen hos dessa är så pass låg att han kunde särskilja hjärtats fyllnadsfas (diastole) och sammandragning (systole).

Ett första viktigt argument mot Galenos fann Harvey då han undersökte hjärtats kammarskiljevägg (septum) och inte kunde påvisa några öppningar mellan kamrarna. Redan i inledningen av sin skrift konstaterar han med användning av ett kraftuttryck: »Men vid Herkules, det finns inga kanaler, och inte heller kan sådana påvisas« (»Sed me hercule porositates nullae sunt, neque demonstrare possunt«). Och, fortsätter han, varför skulle blodet hellre passera den täta skiljeväggen än genom den luckra lungvävnaden?

Harvey konstaterar vidare att sammandragningen av hjärtmuskeln som leder till att blod trycks ut från vänster kammare sammanfaller med vidgningen av artärerna. Det kan alltså omöjligen vara så att artärernas vidgning suger i sig blod, vilket Galenos påstått.

Harvey försöker nu beräkna hur mycket blod som transporteras ut från hjärtat och att uppskatta hur stor andel av blodet som finns i vänster kammare och som trycks ut med varje hjärtslag (det vi kallar slagvolym). När han därefter med en väldigt försiktig bedömning av denna volym multiplicerar med hjärtats frekvens så inser han det orimliga i att en så stor volym skulle kunna bildas kontinuerligt i levern. När han gör sin beräkning grips han av oro för att »han kan komma att få alla människor till fiender«. Han är dock så säker på sin sak att han konstaterar, med ett citat från Julius Caesar: »Iam alea iacta est« – nu är tärningen kastad.

Utan att kunna framlägga bevis förutsätter han därför att det måste finnas förbindelser – anastomoser – mellan artärer och vener i periferin. Därigenom kan blodet passera från artärsystemet via venerna tillbaka till höger kammare och sedan via lungorna till vänster kammare. Det skulle dröja till 1661, efter Harveys död, innan Marcello Malpighi med sitt mikroskop kunde påvisa förekomsten av kapillärerna.

Harvey uttalar på ett flertal ställen sin respekt för Aristoteles och nämner Galenos som »den vördnadsvärde fadern av läkekonst« och avstår från att radikalt ändra den nomenklatur som dittills gällt när det gäller de blodkärl som går från och till hjärtat. Eftersom den högra sidan av kärlträdet består av vener och den vänstra sidan av artärer så kallade man lungartären »vena arteriosa« (den arteriösa venen) och lungvenen för »arteria venosa« (den venösa artären). Harvey måste ha insett det underliga i denna nomenklatur, men avstod sannolikt avsiktligt från att ytterligare provocera sin samtid och nöjer sig med att i sitt sista kapitel konstatera att de två kärlen är artär och ven, »tvärt emot vad man brukar tro«.

Harveys skrift väckte stort motstånd, och redan två år efter publiceringen kom det första mothugget i skrift. Läkaren James Primerose, som tidigare godkänts som läkare vid College of Physicians i London av just Harvey, publicerade en 108 sidor lång skrift där han försökte vederlägga Harvey genom att gång på gång hänvisa till Galenos. Harvey avstod från att kommentera stolligheterna.

Det tog många år och en ny generation forskare innan vinden vände. I Sverige hade den då 22-årige Olof Rudbeck kommit till Uppsala för att studera medicin. Han kunde upprepa Harveys experiment och dra samma slutsatser. Hans kandidatuppsats med titeln »De circulatione sanguinis« (Om blodcirkulationen) försvarades i Uppsala 1652. Något anmärkningsvärt kan man notera att Rudbeck inte alls uppmärksammar att Harvey var den som först gjort den upptäckt som han själv nu bekräftar genom sina experiment. Först mot slutet av uppsatsen nämns i en bisats att Harvey och några andra forskare varit oense om hur stor blodvolym som skickas ut från vänster kammare vid varje hjärtslag. Noteras bör också att även Rudbeck behöll de ologiska benämningarna på kärlen till och från lungorna.

En första konsekvens av Harveys upptäckt var att åderlåtning så småningom kunde utmönstras ur den medicinska behandlingsarsenalen. Om blodet cirkulerar finns ju ingen anledning att tro att blodtappning i närheten av det sjuka organet ska ha någon effekt.

Både Harveys »De motu cordis« och Rudbecks »De circulatione sanguinis« finns i Hagströmerbibliotekets samlingar. Ove Hagelin, skapare och initivativtagare till biblioteket, skriver såhär om »De motu cordis«: »Boken är allmänt betraktad som den viktigaste och mest revolutionerande skriften i medicinens historia och en legendarisk raritet.«

Harvey visade att den vetenskapliga metoden – att förutsättningslöst utvärdera resultaten av sina försök utan att stödja sig på auktoriteter – är en väg till framgång. Den lärdomen är mer aktuell i dag än någonsin, då vetenskapen motarbetas, gränsen mellan sanning och lögn suddas ut och vaccinskeptiker får till uppgift att leda hälso- och sjukvård.