Under 2002 genomförde Socialstyrelsen en översyn av de medicinska specialiteternas antal och indelning. I utredningsförslaget låg en uppdelning av de medicinska specialiteterna i bas- och grenspecialiteter, en tanke som Läkarförbundet och de flesta specialitetsföreningar ställt sig negativa till.
Lennart Persson, professor i neuro-kirurgi, fick därefter regeringens uppdrag att se över förslagets konsekvenser för den kliniska forskningen samt att analysera effekterna för rekrytering till kliniska specialiteter ur ett könsperspektiv.
Socialstyrelsen föreslog inrättade av ett Nationellt råd som skall besluta i frågor om läkarnas specialistutbildning, inklusive specialiteternas antal och benämning.
Läkarförbundet tillstyrker Perssons förslag om att ordförande och ledamöter skall utses direkt av regeringen, och att därmed högskolans intressen bättre tillgodoses. Vi förutsätter att rådet formeras i samråd med läkarorganisationerna. Målgruppen läkare under utbildning måste finnas representerad i rådet genom representant från Sylf.

Vad gäller specialitetsförteckningen vidhåller Läkarförbundet att nuvarande in-delning är att föredra framför bas- och grenspecialiteter. Vi bedömer att ut-vecklingen inom många medicinska kunskapsområden annars riskerar att försämras kraftigt, och att utbildningstiden kommer att förlängas och därmed försvåra rekryteringen till forskning.
Läkarförbundet befarar också att det kommer att vara svårt för läkare som är verksamma i en grenspecialitet att upp-rätthålla kompetensen i sin basspecialitet. Detta medför att poängen med bas- och grenspecialitet faller.
Könsperspektivet saknas i utredningen, vilket Läkarförbundet kritiserar i remissvaret. Vi förutsätter att denna analys genomförs i särskild ordning vid såväl genomförande som utvärdering av förslaget, både från utbildnings- och forskningssynpunkt.

Helt nytt i Perssons utredning är införandet av en klinisk forskarutbildning – detta för att motverka att rekryteringen till forskningen försämras i och med införande av bas-, tilläggs- och grenspecialitet. Utredaren pekar på att det finns överlappande kunskapsområden mellan läkarnas specialist- och forskarutbildning som kan tillvaratas genom ömsesidigt tillgodoräknande. Även SK-kurser och forskarutbildningskurser skall kunna integreras. Dessa åtgärder skulle kunna reducera den sammanlagda tiden för att erhålla specialistkompetens och doktorsexamen med upp till ett år i basspecialitet och upp till två år i kombinationen gren-, tilläggs- och basspecialitet.
Läkarförbundet anser att förslaget om klinisk forskarutbildning är mycket positivt. Det lyfter fram betydelsen av det vetenskapliga perspektivet i patient–läkarmötet och i läkarnas specialist-utbildning – ett perspektiv som har kommit något i skymundan under senare år. Förbundet tror också att det finns synergieffekter mellan preklinisk forskning och specialistutbildningen. Vi menar dock att integreringen mellan forskar- och specialistutbildningen inte får leda till utarmning av kvaliteten i någondera.
Till skillnad från utredaren som dis-kuterar i tidstermer vill Läkarförbundet framhålla att utbildningsmålen är det som avgör om en viss kompetens skall anses ha uppnåtts. Vi tror vidare att utredaren underskattar svårigheten för grenspecialiteter att rekrytera till forskning med den nya specialitetsuppdelningen. Detta är ett hot mot grenspecialiteternas fortsatta medicinska utveckling.

Avslutningsvis noteras att Persson inte belyser frågor om finansiering och an-ställningsförhållanden för de ST-läkare som kommer att omfattas av den kliniska forskarutbildningen. För att säkra re-kryteringen får de läkare som forskar absolut inte missgynnas!
Att införa en klinisk forskarutbildning är ett viktigt steg för att höja den vetenskapliga medvetenheten i läkarnas specialistutbildning, men för att öka andelen läkare inom forskningen måste såväl de ekonomiska incitamenten som meritvärdet öka.