»Att vetenskapen skulle ha reducerat livet till kemi, människan till ett djur och tankar och känslor till neurokemiska processer är nonsens«, skriver Georg Klein i en artikel om den nya biologin i Läkartidningen (2004;101:2184-9). Hans oro för ett ideologiskt avståndstagande från viktig men inopportun forskning har visat sig befogad.
Om man som neuroforskare hävdar att mäns och kvinnors hjärnor utvecklas olika redan under fosterlivet och att beteenden styrs av könshormoner från tidig ålder är man illa ute trots att åsikten är vetenskapligt välgrundad. Förespråkarna riskerar att bli censurerade i offentliga sammanhang, och deras lämplighet att undervisa studenter kan bli ifrågasatt. Den som visar att okoncentrerade barn har störningar i hjärnans neurotransmission kan bli anklagad för forskningsfusk och ålagd att lämna ut sina forskningsdata för granskning.
Att biologiska tolkningar kan missbrukas så att sociala missförhållanden konserveras kan inte avfärdas. Skadliga uppväxtmiljöer går att bortförklara med att det är barnets hjärna som är felprogrammerad, och kvinnoförtryck kan ges legitimitet på basen av hormoneffekter.
Skall bedömningsgrunden för vad som är väl underbyggd forskning vara resultatens hypotetiska missbrukspotential? Exempel från Bushadministrationen visar vad detta får för konsekvenser. Stamcellsforskningen har stoppats därför att den »uppmuntrar aborter«, och program för att stoppa HIV bromsas därför att dessa »främjar promiskuitet«. Resonemangen kan synas befängda i sin syn på människors bevekelsegrunder, men det är samma logik. Forskning bedöms utifrån ideologiska värdegrunder.
Josef Milerad
