Under februari presenterades två rapporter om sjukskrivningsprocessen i primärvården. Förra veckan redogjorde Socialstyrelsen (SoS) för en undersökning de gjort vid tillsynsbesök på en femtedel av landets vårdcentraler. Tidigare presenterades en rapport av professor Kristina Alexandersson, KI, på uppdrag av Socialdepartementet. Dessa rapporter ger en likartad bild och en bild som de flesta läkare känner igen.
Sverige har fortsatt ett mycket högt ohälsotal trots att antalet utbetalade sjukpenningdagar minskar. Anledningen är att antalet personer som erhållit sjuk- och aktivitetsersättning samtidigt har ökat. Det totala ohälsotalet har dock minskat, och regeringens förhoppning är en halvering till 2008 jämfört med 2002.
Många är de som funderat över an-ledningen till ohälsotalet, och i debatten har läkarna då och då blivit uthängda som de ansvariga. Det är därför bra att dessa rapporter tydligt belyser problematiken utan att skuldbelägga. Under-sökningarnas resultat är inte förvånande utan stämmer väl överens med Läkarförbundets uppfattningar om problemen.

Socialstyrelsens redogörelse visar att många läkare anser att de har små möj-ligheter att påverka sjukskrivningarna. De pekar på flera faktorer som försvårar arbetet: Vårdcentralernas resurser är för små och det saknas tid för att optimalt bedöma patienternas besvär. Det saknas psykologer och kuratorer på vårdcen-tralerna för att ta hand om dem som är sjukskrivna av psykiska orsaker. Läkarna har svårt att bedöma patientens funk-tionsförmåga i arbetet, och det brister i samverkan med andra aktörer.
Rapporten visar också att knappt 20 procent av vårdcentralerna har någon form av dokumenterade rutiner för hur läkarna ska hantera långtidssjukskrivna. Enskilda läkare tvingas lita till sitt eget förhållningssätt, vilket kan vara en av förklaringarna till de stora regionala skillnader som SoS tidigare visat på.

Rapporten från Karolinska är ett upp-drag från Socialdepartementet för att identifiera faktorer i sjukvården som kan ha negativ effekt för handläggningen av sjukskrivningsärenden. Undersökningen lyfter fram brister i ledningen – landstingen har inte sett sjukskrivningarna som ett prioriterat problem.
Man trycker också på bristande kun-skap. Vetenskapligt baserad kunskap saknas om de diagnosgrupper som oftast är aktuella för sjukskrivning när det gäller diagnoser, behandling och rehabilitering. Det finns samverkansproblem internt inom sjukvården och externt i samverkan med andra aktörer såsom Försäkringskassan, arbetsgivare, företagshälsovård och Arbetsförmedlingen.
Rapporterna beskriver på ett tydligt och strukturerat sätt problemen. Nu gäller det att hitta lösningarna!

Läkarförbundet presenterade 2003 ett dokument om sjukvårdens roll för de långa sjukskrivningarna. Vi föreslog att sjukvården skulle ta ett ekonomiskt delansvar för sjukskrivningarna – detta för att få ett direkt och tydligt ekonomiskt incitament att påverka både inflödet och utflödet i sjukförsäkringen. Vi har senare tillsammans med Riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet utvecklat modellen och lagt fram den för Närings- och Socialdepartementen.
Det behövs fler allmänläkare för en fungerande primärvård. Sverige behöver ett familjeläkarsystem där alla invånare har sin egen familjeläkare. Men för att primärvården ska fungera bra behövs dessutom samarbete med andra profes-sioner, såsom psykologer, kuratorer, ar-betsterapeuter, sjukgymnaster m fl.
Vi har därför inlett ett arbete i gruppen SACO Vård, där alla vårdprofessioner samarbetar, för att ta fram ett program för en väl fungerande primärvård. SACO Vård presenterade sin vision för vårdministern Ylva Johansson i förra veckan, och vi samverkar nu för att få till stånd en försöksverksamhet i några landsting.

Det är oerhört angeläget att ansvaret för sjukskrivningarna blir en prioriterad fråga och tydliggörs, så att alla berörda parter – också hälso- och sjukvården – tar sin del av ansvaret för att få tidiga och högkvalitativa bedömningar. Det går att minska ohälsotalet!