Samhället har strikta definitioner på vad som får kallas saft eller falukorv och har en kontrollapparat för att beivra missbruk av dessa produktnamn.
Någon samhällsgranskning av vad som är forskning och vetenskap och vad som bör betecknas som antivetenskap och peudoforskning finns ej. Frivilliga medborgargrupper och organisationer, »watchdogs«, får ta på sig dessa kontrollfunktioner. Deras möjligheter att göra sig hörda mot vältaliga och ofta massmediala spridare av villoläror är begränsade. Att lyfta fram seriös och underbyggd vetenskap är psykologiskt svårt, eftersom denna ofta uppfattas som språkrör för ett stelbent etablissemang som är oförmöget att ta till sig »nya« tankar.
En oförtjänt anonym svensk »watchdog« är föreningen Vetenskap och Folkbildning (www.vof.se). Den ger ut kulturtidskriften »Folkvett«, som till stor del handlar om företeelser med nära anknytning till medicinen.
Naturläkemedel, vaccinationer, elektromagnetisk strålning, bildskärmssjuka, alternativmedicin och delar av Freuds psykoanalys är några axplock av de senaste årens kritiska essäer.
Behöver man som doktor läsa argument mot ovetenskap? Det finns goda skäl att göra det. Patienter och deras folkvalda tar intryck av myter, vilket kan påverka deras benägenhet att följa ordinationer och fatta informerade beslut. Om man inte tar del av argumenten och vet vilka som sprider villfarelser blir det svårt att bemöta missuppfattningar på ett seriöst och övertygande sätt. Skeptikerrörelsen VoF behöver inte ha rätt i varje detalj för att deras kritiska granskning av samhällets föreställningar om vad som är vetenskapligt underbyggt skall behövas.
