Att rädda liv och värna om livet är centralt i läkarens arbete. Samtidigt vet alla som har arbetat med mycket svårt sjuka att det finns situationer när åtgärder, vars enda syfte är att förlänga livet, inte är rimliga eller etiska.
Vilka situationer dessa är och hur man bör handla i det individuella fallet avgörs oftast av den behandlande läkaren i dialog med patienten eller dennes anhöriga. Sådana bedömningar görs varje dag på sjukhus över hela världen. Blir dessa beslut bättre om de grundas mer på tolkningar av paragrafer än kunskaper om den enskilda patienten och dennes sjukdom?
Det finns säkert anledningar att involvera det juridiska systemet för att få en bättre enhetlighet och objektivitet. En läsvärd reflektion kring detta gör Timothy Quill i New England Journal of Medicine (2005;352:1632). Där finns också den aspekten att rättsprocesserna gynnar intressegrupper som via lagstiftningen skaffar sig ett inflytande över medicinska bedömningar. USAs kongress har efter politiska påtryckningar nyligen skärpt en lag som tvingar läkare att ge såväl foster som nyfödda med dödliga missbildningar livsuppehållande behandling – det är legala och inte medicinska grunder som skall gälla.
Det tragiska fallet Terri Schiavo, kvinnan som avled nyligen efter att i femton år vårdats på grund av hjärnatrofi och isoelektriskt EEG efter ett hjärtstillestånd, är ett annat exempel. I tre processer har domstolar i Florida tillstyrkt – och tagit tillbaka – möjligheten att avsluta livsuppehållande behandling. I Storbritannien har tvisten om Charlotte Wyatt – en för tidigt född och gravt hjärnskadad flicka, gått till högsta domstolen. De djupt troende föräldrarna och läkarna är oense om hur mycket aggressiv behandling som skall ges.
Läs även bokrecensionen ”Withholding or withdrawing life sustaining treatment in children: A framework for practice” under Nya böcker i detta nummer av Läkartidningen.
