Pensionsfrågan för kombinations-anställda läkare (professor/överläkare och universitetslektor/ överläkare) har varit en sällsynt svår nöt att knäcka. Det som för övriga anställda är en självklarhet, en bra pension efter ett långt yrkesliv, är för denna yrkesgrupp allt annat än självklart.

I samband med införandet av ett nytt statligt pensionsavtal 1991 upphörde be-fattningsarvodet (arvodet för överläkar-delen) att vara pensionsgrundande. På initiativ av Läkarförbundet utfärdade Fi-nansdepartementet en förordning som för ett år i taget reglerade denna del av pensionen.

Förordningen upphörde dock 2003, då staten inte längre ville stå för hela pensionskostnaden utan ansåg att lands-tingen skulle ta sin del. Resultatet blev att professorer/lektorer med kombina-tionstjänst – den grupp som enligt uni-versiteten och landstingen har en nyckelroll inom klinisk forskning – av samma arbetsgivare förvägras en anständig pension.



Frågan kan tyckas lätt att lösa, tekniskt sett är den det – det krävs bara ett avtal mellan de två arbetsgivarna, men ändå har den varit synnerligen svårlöst. Trots att båda arbetsgivarna framhåller hur viktig denna arbetsgrupp är, har situationen upplevts som ett Kafka-liknande tillstånd av de individer som drabbats eller är i farozonen att drabbas. Det har inte gått att få svar från arbetsgivarna om hur de kombinationsanställdas pension blir.

Från Läkarförbundets sida är det självklart att professorer och lektorer anställda på kombinationstjänster skall ha en pension som är relaterad till deras totallön. Det kan knappast öka dessa tjänsters attraktionsvärde om det inte er-bjuds en tillfredsställande pensionslösning. Läkarförbundet har därför alltsedan 2002 arbetat mycket aktivt för att reda upp pensionsfrågan. Den har tagits upp dels informellt, dels formellt, med arbetsgivarna före, under och mellan de avtalsrörelser som bedrivits under senare år. Frågan var tex uppe i årets statliga avtalsrörelse, men åter utan att kunna lösas.



I årets kommunala avtalsrörelse skedde dock en vändpunkt i och med att det har skrivits in en protokollsanteckning, där Landstingsförbundet förbinder sig att stå för sin del av pensionskostnaderna samt att se till att avtal mellan berörda universitet och landsting är färdiga senast 30 september 2005.

Emellertid är finansieringen på den statliga sidan alltjämt oklar. Detta beror på att staten ännu inte gått in med ökade anslag till universiteten, varför resultatet kan bli ökade besparingar i en redan kärv ekonomi. Trots detta är det ett anständighetskrav att universiteten – med eller utan dessa statliga medel – skriver på avtalen med landstingen.

Förutom den mycket negativa goodwill som arbetsgivarnas hantering har gett upphov till hos de anställda återstår nu också frågan om retroaktiviteten för åren 2003 och 2004. Den bästa lösningen vore där att landstingen står för 2004, samt att man från statens sida återinför den tillfälliga pensionsförordningen även för år 2003.



Om detta genomförs snabbt, helst före sommaren, är åtminstone de tekniska lösningarna klara. Hur mycket denna fråga har kostat i minskat förtroendekapital bland de kombinationsanställda professorerna/lektorerna återstår dock att se.