Det var en gång en kalv. En helt vanlig brun liten kalv, syntes det som. Men kalven växte och huden blev sakta allt mer gyllene. Både ägarna, koskötarna och folket förundrades.
Snart var kalven stor och började ge mjölk. Och som den mjölkade! Den blev en gyllene mjölkko. Ägarna jublade och koskötarna jublade. Och folket jublade, för mjölken räckte även till dem.
Det var en gyllene tid. År lades till år, och alla var nöjda och belåtna – ingen behövde ju skaffa egna kor att ta hand om, skaffa foder till – och mjölka. Och kon betraktades som allt mer helig.
Då kom den stora missväxten. Den gyllene kon sinade. Ägarna rynkade sina pannor, koskötarna slet för att skaffa nödfoder och folket knorrade. Och värre blev det – grannens gräsliga tjur lade beslag på allt mer av det knappa fodret.
Missväxten höll i sig, och kon såg allt eländigare ut. Då sade ägarna – vi måste slakta vår heliga ko och skaffa en ny och piggare kalv som inte äter så mycket men kanske ändå kan ge lite mjölk. Ägarna kallade samman folket till rådslag och förklarade sin plan.
Många var det som knotade – de skulle ju nu bli tvungna att själva också skaffa kor och börja mjölka. En ny kalv kan ju aldrig bli så gyllene som den gamla. Och heliga kor får man väl inte bara slakta så där utan vidare!
Men så blev likväl till sist beslutet. Kon slaktades – och till allas förvåning visade det sig att den burit på en ny kalv. Inte såg den mycket ut för, med darriga ben och obestämbar färg – knappast gyllene, åtminstone inte än.
Ägarna sade: Vi får inte misströsta, vi måste sköta den väl, ge den all näring vi kan och se till att koskötarna kan göra ett gott arbete. Det var ingen som jublade, men en och annan sade att det nog ändå varit bäst som skedde.
Och snipp, snapp snut – där var sagan inte slut! För hur det gick sedan, ja det får framtiden visaÉ
PS Läs om fullmäktiges beslut om Läkartidningens framtid på sidan 1707!
