Narkotikaklassade läkemedel, huvuddelen lugnande och sömnmedel samt narkotiska smärtstillande medel, an-vänds statistiskt sett varje dag av mer än en halv miljon individer i Sverige. Från olika håll rapporteras om missbruk samt om att en inte obetydlig mängd förekommer på den illegala marknaden.
Regeringens narkotikapolitiska sam-ordnare Björn Fries beslöt 2004 att till-sätta en arbetsgrupp med uppgift att kartlägga situationen. I arbetsgruppen har ingått företrädare för en rad myndig-heter och organisationer, däribland Lä-karförbundet.
Arbetsgruppen har försökt att ge en bild av den förmodade överförskrivningen och peka på de hinder som föreligger för att förbättra situationen. Gruppen har också belyst internationella förhållanden samt föreslagit åtgärder.

Jämförelser mellan olika länder visar på stora och ibland anmärkningsvärda skillnader i försäljningen av dessa medel. Även mellan europeiska länder och de nordiska länderna finns påtagliga skillnader, liksom geografiskt inom Sverige.
Försäljningen av narkotikaklassade läkemedel synes vara omfattande, fram-för allt av bensodiazepiner och dess analoger. Detta är anmärkningsvärt med hänsyn till den påtagliga risken för vanebildning och en rad andra allvarliga följder.
Att användningen varierar i så hög grad både mellan och inom länder indi-kerar att skillnaderna inte betingas av medicinska eller socioekonomiska fak-torer utan kan hänföras till varierande förskrivningsvanor hos läkare.

De narkotikaklassade läkemedel som förekommer på den illegala marknaden antas till stor del vara insmugglade, men det förekommer även stölder, receptförfalskningar och liknande. Även narkotiska läkemedel förskrivna av läkare i Sverige är föremål för missbruk. Det kan bero på att enstaka läkare av olika anledningar förskriver sådana preparat till personer med missbruksproblem. Vidare förekommer att patienter vänder sig till flera läkare som oberoende av varandra förskriver normala doser av läkemedlen.
Dessutom finns ett fåtal läkare som inte förskriver läkemedel enligt veten-skap och beprövad erfarenhet. Även om de utgör en försvinnande liten del av kå-ren kan de tillföra den illegala marknaden en stor mängd riskabla medel. Det kan bidra till att ett antal personer utvecklar ett beroende och att ännu fler får hjälp att underhålla ett etablerat missbruk.

Arbetsgruppen har kommit med flera förslag i syfte att minska överförskrivning och överkonsumtion av narkotikaklassade läkemedel. Det är oerhört angeläget att det fåtal läkare som inte förskriver enligt vetenskap hindras att fortsätta. För att fånga upp dem har gruppen bedömt det rimligt att införa en skyldighet för personal på apoteken att anmäla misstankar om olämplig förskrivning till Socialstyrelsens tillsynsenheter
Det är emellertid viktigt att frågan hanteras på ett bra sätt för apoteksperso-nalen. Ett rimligt krav är då att frågan lyfts till högre chef för bedömning innan ärendet förs vidare som en anmälan.

I sammanhanget är det oerhört viktigt att varje läkare har kunskap om patientens tidigare sjukdomar och läkemedelsanvändning. En till sjukvården knuten läkemedelsjournal måste därför införas. Det kan förbättra kvaliteten på förskrivningen och förhindra överförskrivning.
Grundutbildningen för personal som arbetar med beroendeproblematik inne-håller ofta alltför litet eller inget om des-sa tillstånd. Utbildningen måste bli bättre för bla läkare, sjuksköterskor, socionomer och psykologer, både i grund- och specialistutbildning. Det behövs också ökade insatser i fortbildningen, och här kan läkemedelskommittéerna spela en viktig roll.
Det är vidare angeläget med riktlinjer för användning av narkotikaklassade lä-kemedel, en uppgift inte minst för speci-alitetsföreningarna. Önskvärt vore att få en systematisk kunskapsöversikt så att Socialstyrelsen kan utfärda nationella riktlinjer för användning av dessa läkemedel.