Läkare är sjukare nuförtiden, och framför allt är de sjukare av stress. Enligt BMJ plågas läkare i högre grad av psykologiska besvär än andra motsvarande professioner. Varför är det så?
Enligt stressgurun Christina Maslach, professor vid University of California, Berkeley, kan för stor arbetsbelastning, brist på kontroll över den egna arbetssituationen, tidspress, brist på bekräftelse, brist på rättvisa samt värderingskonflikter leda till stresskador.
Som läkare måste du i din professionella roll upprätthålla en stark självdis-ciplin och acceptera ett stort ansvar för vad du gör och vad du beslutar. Du måste prioritera andras intressen före dina egna och du kan inte jobba halvhjärtat.

I en tillvaro där våra arbetsgivare tenderar att möta varje svårighet med en omorganisation – som i sig ofta innebär hot mot det viktiga mötet mellan patient och läkare – blir det svårt att orka koncentrera sig på de medicinska bedömningarna. Det är besvärligt att känna arbetstillfredsställelse, när det råder kronisk brist på vårdplatser och tider för patientbesök. Frustrationen ökas ytterligare när politiker och tjänstemän utlovar resurser som inte finns.
Dessutom finns det för få utstakade andrum i arbetsdagen. Idag övervärderas flexibilitet. Det är bra att kunna jobba lite här och lite där, att kunna ställa upp där det behövs. Det är viktigt att ta i lite extra för patienternas skull, för kollegerna, för verksamheten och för lönsamheten.
Det anses häftigt med många bollar i luften, att ideligen söka nya utmaningar och ny kompetens. Du måste utvecklas och lära om. Din gamla kunskap räknas inte. Vi läkare kräver ständigt mer av oss själva. Vi klarar inte av att stanna upp och vi blir aldrig nöjda.
Det är när man försöker allt vad det går, när hjärnan och hjärtat galopperar, som målet bleknar och meningen med ansträngningen försvinner. Det är då stressen blir tröttsam och farlig. Otydliga prioriteringar är en viktig orsak till sjukdom och skador i arbetet. Vid många arbetsskadeanmälningar anges enligt Arbetsmiljöverket otydliga och oförenliga krav som bidragande faktor.

På Europanivå har under våren slutits ett ramavtal om arbetsrelaterad stress. Syftet är att öka medvetenheten om och förståelsen av problemet samt att skapa en struktur för att kunna identifiera, förebygga och hantera frågan utan att lägga skulden på individen. Ramavtalet ska inspirera parterna på den lokala nivån att utarbeta egna, konkreta riktlinjer.
Samtidigt har vi i Sverige slutit ett nytt centralt avtal om samverkan och arbetsmiljöarbete kallat FAS 05. I avtalet beskrivs en samsyn på behovet och värdet av utbildning inom arbetsmiljöområdet. Det ska finnas en väl fungerande företagshälsovård, delaktighet på arbetsplatsen samt engagerade skyddsombud och andra fackliga företrädare. FAS 05 binder bara de centrala parterna, men målet är att avtalets innebörd ska översättas och överföras till den lokala verksamheten via lokala kollektivavtal.

Fagra ord och magra löften kan det tyckas, men det finns en potential i både det nya europeiska stressavtalet och det uppfräschade svenska samverkansavtalet. Där finns mål vilka vi som individer, kolleger, chefer, läkare, skyddsombud, fackliga parter och professionell organisation ska se till att implementera.
Vi måste ta till oss och anamma de tydliga kraven i stressavtalen. Vi måste avsätta tid för att regelbundet och systematiskt tänka igenom vad vi ska prioritera i vårt arbete och vad vi kan välja bort. Vi måste ställa in siktet, skärpa linsen och skärma av bruset. Vi behöver bestämma hur vi ska gå till väga för att värna mötet mellan patient och läkare.
Sjukvården bör gå i bräschen för ett eget, konkret formulerat stressavtal, där det framgår vad som ska förhindra att vi stressar oss sjuka. Sjukvården själv be-höver en föredömlig arbetsmiljö.
Man ska inte arbeta ihjäl sig även om förtjänsten är god! (Gammalt finländskt ordspråk.)