Sally Clark, en 34-årig jurist, dömdes 1999 för mord på sin 11 veckor gamle son.
Pojken hade precis som sin två år äldre bror avlidit hemma under oklara omständigheter. Obduktionen visade blödningar i inre organ som kunde vara orsakade av yttre våld.
Åklagarens expertvittne var professor Roy Meadow, framstående brittisk barnläkare och pionjär i kampen mot barnmisshandel. Meadow var övertygad om Sally Clarks skuld och avfärdade teorin att barnen kunde dött av plötslig spädbarnsdöd med en statistisk metafor om det osannolika att spädbarnsdöd kan inträffa två gånger i rad i samma familj. Meadows riskberäkning var dessvärre statistiskt helt felaktig, och den gjorde honom till syndabock för rättens första dom när Sally Clark frikändes tre års senare. Anledningen till frikännandet var att patologen som obducerat den avlidne pojken inte rapporterat växt av invasiva stafylokocker i alla kroppsvätskor – infektion var den mest troliga dödsorsaken. Presskampanjen till förmån för Clark ledde till att Meadows vittnesmål togs upp i den brittiska motsvarigheten till Socialstyrelsen, som återkallade den idag 72-årige Meadows legitimation.
Motiveringen för denna anmärkningsvärt hårda dom var just den felaktiga sannolikhetsbedömningen i kombination med att Meadows bagatelliserat de tveksamheter i obduktionsutlåtandet som kunde ha talat till den anklagades fördel.
Opinionen bland dem som är engagerade i barnhälsofrågor är upprörd. Om man riskerar att bli av med sin legitimation för eventuella felaktigheter, vem vågar då vittna i barnmisshandelsmål, skriver Richard Horton i en ledare i Lancet?
