Den Londonbuss som sprängdes den sjunde juli befann sig vid tidpunkten för attentatet precis utanför brittiska läkarförbundets och BMJs lokaler.
BMJs nummer den 16 juli, veckan efter terroristattacken har en bild av den materiella förödelsen på omslaget. Konsekvenserna för dem som befann sig nära explosionen syns inte på fotot men beskrivs i detalj av de fyra BMJ-redaktörer som var först på plats under räddningsarbetet.
Husets fasad var täckt av blod och bitar av människokroppar upp till
andra våningen. Utspridda på gatan låg offrens tillhörigheter blandat med deras avslitna kroppsdelar.
De närvarande BMJ-redaktörerna hade inte på länge arbetat kliniskt som läkare när de hamnade mitt i kaoset. Deras ögonvittnesrapporter är helt samstämmiga om hur lugnt räddningsinsatserna förlöpte. Ingen panik utbröt och de som fanns på plats arbetade som ett väl samtrimmat lag. På tre timmar var allt över, samtliga skadade omhändertagna och borttransporterade.
Chefredaktören Fiona Godlees ledarkommentar har ett anslag av Churchills anda trots sin tydliga kritik av Irakkriget.
BMJ har aldrig missat ett nummer under 160 år, inte ens när huset blev bombat 1941, skriver Godlee. Även veckan efter attentatet kom vi ut i tid trots att redaktionen fick stänga och delar av innehållet göras om. Det var vår seger över våldet, är budskapet.
Kärlkirurgen Eddie Chaloner har skrivit den medicinska ledaren. Läkare idag bör lära sig grunderna för omhändertagandet vid explosioner, som ger annorlunda och allvarligare skador än andra olyckor. En utförlig grundkurs finns på http://www.bt.cdc.gov/masstrauma/
