Katastrofinsatserna i New Orleans analyseras utförligt i veckans nummer av Nature. Det ligger nära till hands. I fjol publicerade man en artikel som med kuslig precision förutsade att just Louisiana skulle drabbas. Den lokala höjningen av Atlantens vattentemperatur föder jätteorkaner, vilkas flodvågor sedan får fritt spelrum när våtmarkerna, naturens buffert, utdikats.
Varför blev hjälpinsatserna så ineffektiva trots att man kände till farorna och dessutom visste att stora befolkningsgrupper vägrar att lämna sina hem frivilligt inför en annalkande naturkatastrof? Enligt Nature handlar det om ett politiskt strukturproblem. Presidenten och hans administration agerade sent och lamt, därför att man generellt bortser från forskares rapporter – i den mån man ens känner till dem.
Statsförvaltningarna hade också svårt att agera. Omorganisationer och chefstillsättningar, där toppjobben getts till politiker utan erfarenhet av den verksamhet de skall leda, har lett till ineffektivitet och handlingsförlamning. Just detta är kanske inte unikt för USA, kritiken känns igen från vår egen tsunamidebatt.
Vilka konsekvenser bristen på organisation fick för sjukvården belyses av en ögonvittnesrapport av Paul Whelton, chefsläkare på den ansedda universitetskliniken Tulane.
Strömmen försvann tidigt på de översvämmade sjukhusen, eftersom man inte fick bränsle till reservkraftgeneratorn. Patienter som låg i respirator fick handventileras. De svårast sjuka fick läkare och sköterskor själva transportera ut med roddbåtar, och flera kirurger fick simma mellan sjukhusen.
Tulane har 13000 läkarstudenter som är utan undervisning. Forskningsenheterna kan ha förlorat 5000 försöksdjur och mängder med provmaterial, bla flera stamcellslinjer.
