Lika vård för alla?

Klarar dagens sjukvårdsorganisation med 18 landsting, två regioner och en kommun – med varierande kompetens och skatteunderlag – av att ge alla boende i Sverige en rättvis och optimal sjukvård?
Frågan ställdes nyligen i en debattartikel i Dagens Nyheter av tre ledande läkare vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå. De tre oroades starkt av vad de som företrädare för högspecialiserad vård upplevt vid kontakter med remitterande landsting i regionen.
Erfarenheten var att kliniker med dålig ekonomi och sparbeting ogärna remitterade svårt sjuka patienter till mer specialiserad (och dyrare) vård.

De tre debattörerna pekade också på de stora metodskillnader som finns mellan olika landsdelar vid behandlingen av exempelvis bröst-, prostata och tarmcancer. Deras slutsats var att det är uppenbart att ekonomiska hänsyn spelar en stor roll vid valet av behandling.
Inte bara bostadsort spelar roll för vilken vård en patient kan räkna med. Även den egna ekonomin får allt större betydelse för möjligheterna att tillgodogöra sig den behandling som erbjuds, konstaterade Umeåläkarna. Ett tydligt exempel är att allt fler inte anser sig ha råd att hämta ut ordinerade läkemedel.
»Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen«, heter det i Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf. Det börjar dock för alltfler bli alltmer uppenbart att dagens system inte lever upp till denna grundläggande princip – trots allas bekännelse till den.

Vård på lika villkor är utgångspunkten även för Läkarförbundets sjukvårdspo-litiska program. Där görs klart att en förutsättning är att sjukvården finansieras solidariskt av landets alla invånare. Därmed borde – som en logisk följd – dessa invånare kunna ställa krav på en solidariskt utformad vårdorganisation.
Det är i hög grad där som det brister idag. Trots ekonomiska utjämningssystem leder varierande skattekraft i olika delar av landet till att resurserna för vård varierar avsevärt från landsting till landsting – och därmed även vårdens innehåll och tillgänglighet.
Det borde vara dags att inse och medge att sjukvård i grund och botten bör vara en nationell angelägenhet. Med en lika skattesats för alla invånare destinerad till vården och kanaliserad via staten bör dagens geografiska skillnader och orättvisor kunna utjämnas.

Med detta som grund krävs emellertid även en lång rad andra åtgärder för att stöpa om sjukvårdssystemet med målet att förbättra tillgänglighet, kvalitet, re-sursanvändning och god organisation. En viktig reform är då att skilja finansiering och produktion.
Med skilda beställar- och utförar-funktioner kan man förena behovet av offentlig kontroll med de effektivitets-fördelar som en konkurrensutsatt marknad kan erbjuda. Även de vårdanställdas arbetsmarknad och arbetsmiljö kan ut-vecklas och förbättras i ett sådant de-centraliserat system.
I det sjukvårdspolitiska programmet behandlas också en mängd andra orga-nisatoriska förändringar av sjukvårds-strukturen av betydelse för tillgängligheten och kontinuiteten i vårdkedjan. Allt detta har faktiskt en bäring på hur väl man ska kunna uppfylla Hälso- och sjukvårdslagens intentioner.

Den enskilt kanske viktigaste reformen för att uppnå vård på lika villkor för alla är att få till stånd en väl fungerande primärvård. Jämförande studier har visat att de länder som har »general practitioners« som bas i sjukvården också bäst uppfyller kraven på en jämlik vård för sina medborgare.
Läkarförbundet arbetar för att införa ett familjeläkarsystem som bas. Men vi vet att systemet kan fungera än bättre om också andra professioner – psykologer, dietister, kuratorer mfl – finns i bassjukvården. Med tillgång även till andra läkarspecialister i den »nära« vården kan vi erbjuda en modell för patientens grundläggande vårdbehov. Detta kan bli insteget till ett system där begreppet »lika vård för alla« inte bara är ett honnörsord i politiska tal.