En absolut trovärdighetsfråga för samhället är att kunna ge tillgång till kvalificerad sjukvård den dag vi behöver den. Det är ett självklart samhällsansvar att ställa resurser till förfogande – för patienten och sjukvården.
Inom professionen förväntar vi oss att få förmedla det bästa och senaste be-handlingsalternativet till våra patienter. När vi som läkare rekryteras till nya jobb i akademin framhävs ofta »spjutspetskompetens« som ett motiv.
Föga uppmärksamhet riktas mot den kliniska vardagsproblematiken som möter oss i form av bristande resurser för självklara sjukvårdsbehov.

Diskussionen om medicinska prioriteringar har alltid förts inom läkarkåren, oftast grundad på klinisk erfarenhet och vetenskapliga studier. När resurserna generellt är begränsade uppstår en kon-fliktsituation där olika behov och pati-entkategorier på ett olyckligt sätt ställts mot varandra.
För varje enskild person är det angeläget att det finns tydliga och öppna kriterier för vad han eller hon har rätt att förvänta sig. Medicinska prioriteringar ska ha en för alla uppenbar förankring i professionell kompetens och baseras på värderingar som tål både forskningens granskande lupp och en öppen redovisning.

Utvecklingen ger oss möjligheter att behandla patienter för ett allt större antal sjukdomar och vid en successivt allt högre ålder. Vår åldrande befolkning har ett mycket stort behov av medicinska åtgärder och omvårdnad.
Oavsett åldersgrupp är toleransen låg mot ohälsa. Att behöva vänta på vård är frustrerande för individen och kan vara förenat med oacceptabla samhällskost-nader – även om det inte är »sjukvårds-kontot« som belastas.
En samstämmighet måste finnas i att vetenskap, empati och etiska grundvärden styr besluten på alla nivåer i vården. Prioritering av resurser och patientkate-gorier får inte vila på taktiska politiska beslut där starka grupper kan få en större del av kakan.
Samhälleliga interventioner såsom tex vårdgarantier för vissa patientgrupper framför andra är därför knappast ett lämpligt styrinstrument. Det är svårt att förklara vad som styr resurser till dessa patientkategorier framför andra.

»Vård på lika villkor« förutsätter att systemen för finansiering av vården går hand i hand med behov och befolknings-struktur mer än med skattekraft och politisk tyngd. Att väcka frågan om solidaritet med svaga grupper kan vara en väl så viktig prioriteringsdiskussion som att fördela garantier.
Att vi ännu inte klarat att ta ett samlat ansvar för omvårdnad, rehabilitering och sjukvård för våra allra svagaste röster – de äldre och mycket vårdkrävande med multipla sjukdomar – är ett svaghetsbevis. Ändliga resurser måste prioriteras rätt om trovärdigheten i den solidariskt finansierade vården ska kunna bibehållas. Vårdens struktur kan med dagens ansvarsfördelning mellan kommun och landsting medföra för medborgaren helt obegripliga konflikter.
Uppdraget, resurserna och kraften måste ges till en vårdgivare om vi ska kunna ta oss ur den ovärdiga situation där vårdgivare får ägna meningslösa ansträngningar åt att dividera om ansvaret.

Vilken grupp vi behöver lyfta upp i prioriteringen är uppenbar för den kollega som under en journatt försökt lägga in en äldre patient som inte klarar sig hemma, ramlat på hallmattan, möjligen med en collumfraktur, kanske med en pneumoni eller förvirrad av feber.
Den medicinska kompetensen borde finnas nära patienten. Preventionen kanske kan vara en närmare sjukvård – där kompetens i form av specialistvård såväl som allmänmedicinskt omhändertagande är tillgänglig även för den som tillhör dagens primärkommunala omvårdnadsansvar.
Vi välkomnar vårdgarantin, samhällets resurser kan användas på ett bättre sätt, men vi måste noga bevaka att de med störst vårdbehov inte nedprioriteras på grund av bristande resurser.