Läkarförbundet har antagit ett nytt policyprogram – Sjukvårdens roll i sjukskrivningsprocessen – där vi huvudsakligen behandlar läkarens roll i sammanhanget. För läkarprofessionen är sjukfrånvaron en högst angelägen fråga, inte minst mot bakgrund av den kritik som förekommer mot läkares sätt att skriva sjukintyg.
Den kraftiga ökningen av antalet konsultationer om sjukskrivning har i kombination med bristande resurser och förutsättningar inneburit en ökad arbets-belastning och känsla av frustration hos många läkare.
Läkarförbundets centralstyrelse tillsatte därför 2004 en arbetsgrupp med uppdrag att samla förbundets politik inom sjukförsäkringsområdet. Arbetsgruppen lämnade i våras sitt förslag till policyprogram, och sedan samtliga del-föreningar fått möjlighet att lämna syn-punkter har programmet nu fastställts.

Trots höga sjuktal och därmed höga egna kostnader har våra arbetsgivare inte uttalat att arbetet med sjukskrivningar är en prioriterad uppgift som kräver tid och resurser. Landstingsledningarna måste ge sanktion för den tid läkaren lägger ner på patientmötet och den svåra arbetsförmågebedömningen. Inte minst krävs mer tid för samarbete med övriga aktörer runt den sjukskrivne – inom sjukvården med sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer och psykologer – men förstås också med försäkringskassan.
Tid måste också avsättas för kvali-tetsarbete och kompetensutveckling, och ledningen måste ge förutsättningar för detta. Dagens pressade arbetssituation hindrar läkare från att göra ett kvalitativt bra arbete med sjukskrivning.
Organisationsförändringar som hämmar kontinuiteten i patient–läkarrela-tionen ger dåliga förutsättningar för en god sjukskrivningsprocess. Brist på all-mänläkare, för få företagsläkare och
dåligt utbyggd företagshälsovård liksom dålig tillgång till öppenvårdsspecia-
lister underlättar inte heller. Vårdgarantin välkomnar vi, men tiden till bedömning och behandling måste kortas betydligt.

Läkares kunskaper om försäkringssystemet och dess regler är ofta otillräckliga. Läkarförbundet anser och har under flera år framfört att målbeskrivningarna för såväl AT som ST bör ta upp kunskaper i försäkringsmedicin, tyvärr ännu utan framgång. Även under grundutbildningen är försäkringsmedicin ett litet ämne och varierar mellan fakulteterna.
Statsmakterna har sedan något år avsatt resurser för utbildning i försäkringsmedicin riktad till alla läkare som sjukskriver samt en fördjupad utbildning för vissa läkare. Försäkringskassans utbildningar kommer att pågå till 2008, men det är Läkarförbundets uppfattning att det även därefter måste vara möjligt att få en kontinuerlig fortbildning inom området.

Det vetenskapliga underlaget och kun-skapen kring sjukskrivning som be-handlingsmetod är bristfälliga. Detta kan sägas även om behandling och rehabili-tering av de diagnosgrupper som oftast förekommer.
Då det finns litet av vetenskapligt belagd kunskap blir läkarens professionella förhållningssätt och attityder extra betydelsefulla för den praxis som tillämpas. Många av de frågor som rör försäkringsmedicin, sjukskrivning och rehabilitering har ett medicinskt innehåll, men forskning saknas.
Läkarförbundet deltar tillsammans med försäkringskassan, Läkaresällskapet, SBU och Socialstyrelsen i Nationellt försäkringsmedicinskt forum där vi nu gemensamt arbetar för att en professur ska inrättas. Med de kostnader vi idag ser för sjukförsäkringen bör det rimligen vara mycket angeläget med forskning om dessa medicinska frågeställningar.
På så vis kan vi ge den sjukskrivande läkaren bättre förutsättningar i arbetet med intygsskrivandet.

Glädjande är att regeringen i budgetpropositionen föreslagit 1 miljard kronor kommande tre år till sjukvården för att förbättra sjukskrivningsprocessen. Pengarna bör komma den direkta vården till del för att ge effekt på sjukskrivningarna.