Nästan alla barn älskar husdjur, liksom många vuxna. Enligt en översikt i veckans nummer av BMJ (2005;331:1252-4) kan denna kärlek till djuren ha en djupare biologisk innebörd. Djurkontakter tycks befrämja både välbefinnande och fysisk hälsa.
Det är barnen som ivrigast brukar önska sig ett eget djur, men hälsonyttan i just denna grupp är minst bevisad. Visserligen minskar risken för att utveckla allergier om man har hund eller katt hemma, men den skyddande effekten är måttlig och växlar mellan olika studier.
När det gäller vuxna och främst äldre är de positiva effekterna tydligare. Även om husdjur inte kan ersätta fungerande sociala nätverk så tycks de påverka hälsan på liknande sätt. Man återhämtar sig snabbare efter förlust av närstående och efter cancerbehandling. Sjukligheten i till
exempel hjärt–kärlsjukdomar lik-
som sjukvårdsutnyttjande förefaller minska. Dessa positiva rapporter är inte lätta att förklara, och studierna i sig rymmer flera frågetecken då djurinnehav är svårt att renodla som en enskild social faktor.
Den teori som oftast anförs som biologisk förklaring är »biofili«. Hypotesen kommer från den nu kanske främste levande zoologen, Harvardprofessorn Edward O Wilson. Den innebär i korthet att människan både behöver och drar nytta av en fysisk närhet till andra arter. Tanken är sympatisk och evolutionsbiologiskt rimlig men naturligtvis svår att formellt bevisa.
BMJs rekommendation är inte precis att skriva ut husdjur på recept, men man anser att djurinnehav bör uppmuntras och studeras mer, framförallt hos äldre.
