Indelningen i läkarspecialiteter är ett viktigt instrument för att inom vården utveckla funktionella arbetsområden för klinisk verksamhet, utbildning och forskning. Medicinens utveckling har varit ett skäl till att specialitetsväsendet från och till setts över och anpassats, men även ekonomiska och politiska intressen har påverkat systemets utformning.
Den senaste stora översynen omfattade såväl specialiteternas antal och indelning som läkarnas specialistutbildning, och genomfördes av Socialstyrelsen på regeringens uppdrag under åren 2001–2002. En stor remissrunda ägde rum under 2003, och ett par kompletterande utredningar beställdes sedan för att ytterligare belysa delar av denna om-fattande materia.
Den senaste och antagligen sista del-utredningen, innan regeringen förhopp-ningsvis lägger ett samlat förslag om specialiteterna och utbildningen, gäller behovet av samt formerna för den soci-almedicinska kompetensen. I betänkandet från 2002 föreslogs att socialmedicin helt skulle utgå ur specialitetsförteckningen. Inte oväntat följde starka protester.

På uppdrag av Socialstyrelsen har frågan nu ytterligare utretts av Läkarförbundets förre ordförande Bernhard Grewin, och förslaget från SoS mynnar ut i att socialmedicin även i framtiden bör vara en basspecialitet med bibehållet namn. I rapporten framhålls att åtgärder måste vidtas för att socialmedicinsk kompetens upprätthålls genom en medicinsk specialistutbildning i ämnet samt att målbeskrivningen behöver ses över.
Läkarförbundet instämmer i denna bedömning. Att avstå från socialmedicin som medicinsk specialitet skulle ha gått stick i stäv med den politiska ambitionen att lyfta fram folkhälsovetenskapligt arbete och forskningen inom området.
Det är viktigt att rekryteringen till socialmedicinen säkerställs. Inom specialiteten bör inrättas fler ST-tjänster men även fler specialisttjänster. Man måste också bevaka att ämnet socialmedicin bevaras i läkarnas grundutbildning.

I Socialstyrelsens rapport lyfter man även fram vikten av en utbyggd forskning kring och utbyggnad av ämnesområdet försäkringsmedicin. Förslaget är att försäkringsmedicin utvecklas som ett profilområde inom socialmedicinen.
Frågan har hög aktualitet inte minst mot bakgrund av de senare årens kraftiga ökning av sjukskrivningarna. Läkarnas sjukskrivningsmönster utgör visserligen endast en liten del av problematiken, men ökad kunskap inom området har framhållits som en dellösning.
I vårt remissvar har vi från Läkarför-bundet väsentligen instämt med rapporten. Vi anser att utbildning inom försäk-ringsmedicin bör införas i både grund- och specialistutbildning. Dessutom bör former hittas för att stödja en utbyggnad av försäkringsmedicinsk forskning och undervisning i nära samarbete med uni-versiteten.

Under hösten har vi sett fram mot ett samlat förslag från regeringen om hur utbildningen till specialist skall ske. I väntan på ett avgörande kring detta blir många viktiga frågor liggande, såsom utarbetande av målbeskrivningar och beslut om dimensionering. Beslutsvåndan skapar också en osäkerhet för medicine studerande och unga läkare om vad som kommer att gälla i framtiden.
Med tanke på det svåra läge som den kliniska forskningen befinner sig i med stora rekryteringsproblem är det dessutom av utomordentligt stor betydelse att kopplingen mellan specialistutbildning och forskarutbildning tydliggörs, med bibehållen kvalitet i såväl ST som forskarutbildningen.
Även om byte skett på statsekreterar-posten, och andra omorganisationer inom Socialdepartementet kan ha påverkat beslutstakten, finns det kanske möjlighet till ett ljus i decembermörkret med en proposition om dessa frågor före jul? Det vore i så fall en mycket fin julklapp till den svenska läkarkåren.