Upptäckten att Helicobacter orsakar magsårssjukdomen är troligen ett av de mest uppmärksammade Nobelprisen i modern tid.
Det är lätt att förstå. Barry Marshalls och Robin Warrens arbeten är exempel på grundforskning när den är som bäst. De har drivit sina observationer hela vägen från laboratoriet till kliniken och på bara 20 år revolutionerat behandlingen av en stor folksjukdom. Många andra framstående pristagare har stannat vid att kartlägga mekanismerna och låtit andra ta hand om de praktiska applikationerna. Det har ofta medfört att den kliniska nyttan låtit vänta på sig. Att upptäckten av Heliocobacter dessutom är ett forskningsfynd lätt att begripa och att vägen till acceptans är kantad med dramatik har också bidragit till intresset.
Men årets Nobelpris har stimulerat till nytänkande på fler områden än magsår. Det har aktualiserat frågan om en mikrobiell genes till andra kroniska inflammatoriska sjukdomar – en aspekt som Lars Engstrand tar upp i sin Nobelprisartikel publicerad i Läkartidningen nummer 49.
Vi har också fått en anledning att självkritiskt begrunda psykosomatiska förklaringsmodeller. Det kanske inte bara är magsårspatienter som på något lösa grunder informerats om att deras problem berodde på stress och dåliga vanor. Psykosocial problematik är en förklaring lätt att ta till när fullgoda medicinska förklaringar saknas.
Det är viktigt att vara på sin vakt mot en medikalisering av normala kroppsupplevelser. Årets pris har fått oss att uppmärksamma det motsatta problemet, psykologiseringen och sociologiseringen av organiska tillstånd.
