När samhällsekonomin tvingade fram en hård styrning av sjukvårdens resurser hämtades förebilderna från näringslivet. Vården fick ekonomer, och VD:ar och nyutnämnda läkarchefer fick tuffa kontrakt med lojalitetsklausuler. Att hålla sin budget och vara lojal mot ledningens beslut är dock lite knepigare i verksamheter som hanterar människor som lider än i företag som svarvar kullager eller kokar pappersmassa. I vår kulturkrets förväntas läkare i likhet med advokater och andra grupper stå emot direktiv som strider mot professionens yrkesetiska regler och föra fram berättigad kritik mot oetiska krav.
Att konflikterna mellan politik och professionell etik har blivit fler framgår av ämnesvalet för många av årets prisbelönta artiklar i Läkartidningen. Man ser också att valet mellan att följa sitt eget samvete och att göra som man blir tillsagd har blivit ett dilemma för medicinare på alla nivåer i vården.
»I begreppet läkare finns den etiska dimensionen så tydligt att man troligen inte i längden kan kalla sig läkare endast på grundval av examen från en erkänd läkarutbildning« skriver Poul Kongstad i sin artikel om läkaretiken (LT 2005;102:
1960-1).
I debatten om vem som bör leda framtidens sjukvård och om vad som är rätt och fel när chefer avsätts och tillsätts på hårt prövade universitetskliniker behöver kanske just den aspekten lyftas fram lite tydligare.
Det handlar om legitimitet. Inom industrin har de personer vilkas arbetsuppgifter kunde skötas av robotar blivit ersatta med robotar. Om man som läkare i sjukvården tappar en viktig dimension kan man lätt bli ersatt av en annan, endimensionell specialist.
