Sju meter är höjden på ett trevåningshus. Om en flodvåg hög som ett trevåningshus kommer in över ett landområde skulle de, vars anhöriga och vänner som råkat befinna sig på platsen, inte ha några problem alls att förstå situationens allvar för de drabbade. Närstående skulle spontant ta till alla åtgärder för att ta reda på vilka som drabbats och försöka hjälpa till efter bästa förmåga.
Det som är uppenbart för engagerade privatpersoner tycks dock ibland vara oklart för höga statstjänstemän och politiker. Vid riksdagens utfrågning om flodvågskatastrofen uppgav de som fått detaljerade rapporter om jättevågen att de antingen missbedömt omfattningen eller tyckt att frågan kunde skötas den vanliga tjänstevägen – av någon annan.
I egna politiska hjärtefrågor brukar makthavare inte vara sena att agera. Man kan därför undra hur starkt engagemanget för medborgarnas säkerhet och hälsa egentligen är. Om konsekvenserna av flodvågskatastrofen var en enstaka felbedömning – hur reagerar man på andra väl underbyggda varningar?
Socialstyrelsens nyligen utkomna årliga sammanställning av cancerincidensen i Sverige är ett bra test – det handlar ju om allvarliga hot mot mångas hälsa. År 2004 fick 42 753 svenskar en cancerdiagnos. Incidensen har länge varit i stigande, i snitt har cancerfallen ökat 1,6 procent per år under det senaste decenniet. Prostatacancer, bröstcancer och tjocktarmscancer står för en betydande del av ökningen. Dessa diagnoser kräver omfattande behandlingsinsatser, inklusive kirurgi. Den hårt belastade cancervården kan få svårt att ta emot ännu fler patienter. Detta framgick inte minst av den omskrivna organisatoriska turbulensen vid Radiumhemmet i Stockholm.
