Symtomgivande sömnapnéer är vanliga hos män. De påverkar livskvaliteten (och samlivet) och ökar dessutom risken för hjärt–kärlsjukdom. Den hittills effektivaste behandlingsmetoden med övertrycksandning (CPAP) lämpar sig bara för de svåraste fallen. Fler metoder behöver därför utvecklas.
Att träning i att spela det australiska musikröret didgeridoo skulle vara en effektiv terapi låter väl fantasifullt, men resultaten har inget av fiktion över sig [BMJ 2006;332:266-70].
Den kontrollgrupp av män som fick instrumentlektioner under fyra månader förbättrades nästan lika mycket avseende somnolens dagtid och livskvalitet som CPAP-patienter brukar göra.
Det är inte musicerandet i sig utan den andningsteknik som krävs för att spela instrumentet som förklarar förbättringen.
För att spela didgeridoo måste man kunna blåsa ut luft kontinuerligt – även under inandningen. Tekniken att använda munnen som en bälg för utandning samtidigt som man andas in kallas cirkulär andning. Den som behärskar tekniken tillägnar sig samma grad av kontroll över luftvägens många samverkande muskelgrupper som konsertpianisten eller kirurgen får över handens motorik.
Grundproblemet vid sömnapnéer, att de muskelgrupper som skall hålla luftvägen öppen inte klarar att hålla emot det negativa tryck som skapas vid en kraftig inandning, kan alltså i viss utsträckning tränas bort.
Att skicka snarkpatienter till didgeridoo-instruktörer är troligen ingen praktiskt framkomlig tillämpning av de nya kunskaperna. Så många musiklärare finns nog inte – utom möjligen i Australien.
Men tekniken för cirkulärandning går faktiskt att lära sig själv med hjälp av webbsidor som exempelvis http://didjeridoo.boustedt.com/
