Veckans ledarskribent i tidskriften Science är Gilbert Omenn, professor i medicin och genetik samt ordförande i amerikanska vetenskapsakademin (AAAS). Omenn och hans två medförfattare vill att evolutionsbiologi skall bli ett nytt kärnämne på medicinska fakulteter. Att ett utvecklingsbiologiskt perspektiv är nödvändigt för att förstå och medicinskt tillämpa kunskapsutvecklingen inom molekylär- och cellbiologin styrks med ett antal exempel. Hela artikeln finns på

Home


Den genetiska anpassningen till miljön förklarar varför mikroorganismers virulens ökar om dessa passerar en vektor – vare sig denna är en insekt eller händer som inte tvättas mellan två patienter. Bilirubinet, gulsotens färgpigment, är ingen mellanprodukt i blodets nedbrytning utan kroppens speciella uppfångare av fria radikaler. Hormonet melatonin, som syntetiseras i mörker och hämmas av ljus, bromsar tumörtillväxt, ett cancerförsvar som idag är satt ur spel av all elbelysning.
Vad Omenn genom dessa exempel vill visa är att sjukdom kan vara att en nedärvd och i grunden ändamålsenlig mekanism inte klarar att tolka signaler från en helt ny miljö. Med bättre förståelse av utvecklingsperspektivet kan många av dagens ineffektiva symtomatiska behandlingar ersättas med terapier som riktar sig direkt mot de egentliga orsakerna.

Att ordföranden för USAs största naturvetenskapliga sammanslutning vill ge evolutionsbiologin en så framskjuten roll har speciella orsaker. Ämnesområdet har blivit en måltavla för fundamentalistiska religiösa grupper med politiska maktambitioner – både i USA och annorstädes.
Även i Sverige ifrågasätts evolutionsbiologin om än på andra grunder. Att kroppsliga funktioner är utvecklingsgenetiskt styrda är knappast kontroversiellt, men att psyket och beteendet skulle ha utvecklats på samma sätt tycks för många svårt att ideologiskt acceptera.