Våra forskningsetiska regler om hur forskning, där försökspersoner ingår, skall bedrivas uppstod i efterspelet till Nürnbergrättegångarna.
Nazisternas experiment på människor blev det rättsliga incitamentet till Helsingforsdeklarationen och de regler som bl a världsläkarförbundet WMA står bakom.
Denna kunskap, som läkare i öppna rättsstater tar för given, finns inte tillgänglig för läkare i andra samhällssystem – vilket troligen påverkar deras tänkesätt och attityder.
Vasilij Vlassovs ledarkommentar om rysk medicin i European Journal of Public Health (2006;16:229) är en viktig påminnelse om detta. Den intellektuella sibiriska permafrost som länge satte sin prägel på rysk medicin har inte helt släppt greppet.
Vlassov är chef för den nystartade ryska grenen av det nordiska Cochranecentret. Hans uppgift är att föra ut kritiskt och evidensbaserat tänkande till sina kolleger. Det är troligen ingen enkel uppgift i ljuset av det politiska arvet.
Ryska läkare har aldrig riktigt informerats om Nürnberg eller WMA. Medvetenheten om forskningsetik och dess roll i läkarutbildningen är ännu i sin linda.
Att det politiska etablissemanget valt att hålla etiken åtskild från medicinen tror inte Vlassov är en slump. Det var viktigt att hålla läkarkåren okunnig och omedveten om yrkets och forskningens etiska dimensioner. Annars skulle man få problem att få läkare att medverka i diskutabla behandlingar, i experiment och i mörkläggningen av allvarliga problem som drabbat olika befolkningsgrupper. Utsläpp av joniserande strålning är ett välkänt exempel.
Sådana mörkläggningsbehov finns även idag. Bagatelliseringen av aids och vilseledande information kring fågelinfluensan nämner Vlassov som aktuella exempel. Trots den pessimistiska tonen är Vlassov i grunden optimist – unga ryska läkare som behärskar engelska kan inte avskärmas från information.
