Ökad rörlighet är ett uttalat syfte med samarbetet inom den europeiska gemenskapen. EG-domstolen har flera gånger slagit fast att sjukvård är en ekonomisk aktivitet och därför omfattas av EUs regler om fri rörlighet.
Detta är dock inte oomstritt i medlemsländerna, som ser problem med genomförandet. Så är fallet även i Sverige, där en utredning föreslagit en ny lag som innebär att en vårdsökande måste ha ansökt om och beviljats förhandstillstånd för att få utgifter för planerad sjukhusvård i annat EES-land ersatta.
Enligt Läkarförbundet innebär ett krav på förhandstillstånd att större hänsyn tas till landstings och regioners önskemål om stabila planeringsförutsättningar än till värdet för patienterna av ökad valfrihet och konkurrens i vården. Utredaren föreslår att en patient ska beviljas förhandstillstånd endast om landstinget saknar egen kapacitet att ge behandlingen i tid.
Hela förslaget karaktäriseras av uppgivenhet om den svenska hälso- och sjukvårdens förmåga att hävda sig i den internationella konkurrensen. Detta är synnerligen olyckligt, eftersom mycket talar för att svensk sjukhusvård är av hög internationell klass och skulle kunna hävda sig väl om marknaden avreglerades.
Patienter från hela Europa skulle kunna söka sig hit och därmed möjliggöra en utbyggnad av svensk sjukhusvård, i stället för en fortsatt neddragning.

Likväl kan det finnas skäl för ett system med förhandsbesked, om det utformas på ett för patienten mindre restriktivt sätt. Det kan t ex vara av stort värde för patienten att få ett sådant besked om det handlar om behandlingar som ligger i gränslandet för vad som ska bekostas av det allmänna, t ex behandlingar som inte är tillräckligt evidensbaserade.
Att bara sådan vård som bekostas av det allmänna kan komma ifråga rimmar väl med målet att vården ska ges till alla medborgare på lika villkor efter behov. Detta är dock något helt annat än att landstingen får åberopa sin egen överkapacitet som skäl för att neka patienten ersättning.
Det finns emellertid en komplikation – vi kan egentligen inte med någon större precision ange vad som ska bekostas av det allmänna. Det beslutet har överlåtits till landsting och regioner. Den nationella beslutsnivå som EU-fördraget förutsätter finns inte, och det blir då ganska slumpartat vilka svenska medborgare som kan få vilken behandling ersatt. Med dagens ordning kommer det att avgöras av i vilket landsting man är bosatt.

Den pågående internationaliseringen av vårdmarknaden förstärker motiven för en nationell samordning av vad som ingår i det allmänna åtagandet. Läkarförbundet har tidigare föreslagit att en nationell myndighet skapas i syfte att ge riksdagen underlag för en precisering av det offentliga åtagandet, giltig i hela landet.
Utredaren föreslår att ersättningen för en behandling utomlands inte ska uppgå till ett högre belopp än vad som är skäligt. Här är dock utredningen påfallande vag. Enligt Läkarförbundet borde bedömningen av vad som är ett skäligt belopp grundas på vad motsvarande behandling skulle ha kostat i det svenska sjukvårdssystemet.

Om patienten själv tar initiativ till utlandsvård är det rimligt att patienten får stå för eventuella mellanskillnader. Detta synsätt bör också gälla de merkostnader som uppstår för logi och resor.
Detta förslag medför tyvärr en begränsning av konkurrensen och minskar möjligheten till utlandsvård för svenska patienter.