I december 2004 lanserade Institute for Healthcare Improvement (IHI) i USA en kampanj, vars syfte var att minska antalet dödsfall hos inneliggande patienter med 100 000.
Detta skulle ske genom att man konsekvent tillämpade sex evidensbaserade medicinska åtgärder som har visat sig kunna minska sjukhusmortalitet på ett avgörande sätt. De sex åtgärderna var införandet av mobila intensivvårdsteam, evidensbaserad medicinering efter hjärtinfarkt, inga överföringsfel av läkemedelsordinationer samt åtgärder för att eliminera infektioner i centrala venkatetrar, postoperativa infektioner samt ventilatorassocierade pneumonier.
För att få med många deltagande sjukhus hämtade man vissa idéer från amerikanska presidentvalskampanjer. Målet var 2 000, men till slut var fler än 3 000 sjukhus enrollerade. Det motsvarar mer än 75 procent av sjukhussängarna i USA.
Dödligheten korrigerades för en rad faktorer, som beskrivits av Brian Jarman.
I ett pressmeddelande den 14 juni, exakt 18 månader efter starten, tillkännagav IHI att 122 300 liv beräknas vara räddade (http://www.ihi.org).
En invändning mot kampanjen har varit frågan om vinsten i liv är meningsfull om den återstående livslängden ändå är mycket begränsad. På det har Don Berwick, IHIs chef, svarat: »Vi kommer aldrig att veta namnen på de patienter vi räddar. Vårt bidrag kommer att vara det som inte hände dem. Och trots att de är okända kommer vi att veta att mödrar och fäder är med på skolavslutningar och bröllop de skulle ha missat och att barnbarn lär känna mor- och farföräldrar som de kanske aldrig skulle ha träffat. Semestrar kommer att upplevas och arbeten fullföljas och böcker blir lästa och symfonier hörda och trädgårdar skötta. Utan vårt arbete skulle det aldrig skett.«
Kan vi åstadkomma något liknande i Sverige?