Att publicera sig i ansedda tidskrifter är förutsättningen för en akademisk karriär. Beviset på att man blivit en erkänd auktoritet är att få skriva ledarkommentaren.
Hur andelen kvinnor bland skribenter och ledarskribenter i fyra ledande specialitetstidskrifter samt de två högst rankade allmäntidskrifterna förändrat sig de senaste 35 åren analyseras i veckans nummer av New England Journal of Medicine (2006;355:281-7).
Studien begränsades till läkare verksamma i USA:
Andelen kvinnliga förstaförfattare ökade från 5,9 procent 1970 till 29,3 procent 2004. Mest kvinnor skrev inom gynekologi (40,7 procent) och minst inom allmänkirurgi (16,7 procent ).
Kvinnliga huvudförfattare var färre än förstaförfattarna, 3,7 procent 1970 och 19,3 procent 2004. Andelen kvinnliga ledarskribenter var ännu lägre mellan 11,4 och 18,8 procent år 2004.
Författarna framhåller det positiva i att andelen kvinnliga skribenter ökat så starkt och att antalet motsvarar kvinnornas andel av läkarkåren – 32 procent. Mindre glädjande är att den lägre andelen huvudförfattare och ledarkommentarer tyder på att kvinnor är underrepresenterade på högre akademiska tjänster. Forskningshandledarna och ledarskribenterna rekryteras ur denna grupp, och procentsiffran 18,8 kvinnliga ledarskribenter överensstämmer med procentantalet kvinnliga professorer vid de medicinska fakulteterna.
Om fler kvinnor skall kunna lockas till ledande forskningstjänster krävs en ny syn på balansen mellan arbete och privatliv, skriver Mary Hamel, professor i internmedicin vid Harvard, i sin ledare.
För en forskningskarriär krävs idag en arbetsvecka på 60–70 timmar. En sådan arbetsinsats är svår att förena med ett familjeliv eller ett liv utanför arbetet över huvud taget. Det avskräcker kvinnor och lockar allt färre män.
