Avslöjanden om manipulerad forskning får stor publicitet i medier och åtföljs av de obligatoriska kraven på fler kontrollinstanser. Men vad händer med felaktiga artiklar när granskningen är klar och publiciteten lagt sig? Inte mycket, visar en aktuell rapport i Science (2006;312:38-43).
Forskare som tillrättalägger data är oftast mycket produktiva. De som fällts för några felaktiga studier kan ha skrivit flera hundra arbeten som också måste granskas. Bara det kan sysselsätta en expertgrupp under flera år – i den mån villiga granskare och ekonomiska medel för uppdraget går att hitta. Därefter återstår problemet att få tidskrifterna att dra tillbaka de tvivelaktiga publikationerna. Det gör man ogärna om inte författarna eller deras forskningsinstitution begär det explicit. En tidskrift kan bli fälld i en civilrättslig process om man drar tillbaka ett arbete utan juridiskt bindande bevis – ett problem som de flesta redaktörer ogärna utsätter sig för.
Fallet med den tyske onkologen Friedhelm Herrmann är ett belysande exempel. Herrmann var författare till 347 arbeten, varav 94 ansågs innehålla förfalskade eller suspekta data. Av dessa blev 19 slutligen återkallade. Med tanke på utfallet och på att undersökningen tog tre år var det ett slöseri med tid, enligt kommitténs ordförande professor Ulf Rapp.
Så det allvarligaste problemet med forskningsfusk, att felaktiga eller förfalskade arbeten fortsätter att användas i den vetenskapliga litteraturen, har egentligen fått minst uppmärksamhet och resurser, enligt Science. Att hitta fuskarna tycks lättare än att stoppa felaktiga artiklar. I fallet Herrmann har 17 av de 19 tillbakadragna artiklarna fortsatt att citeras flitigt. Tillbakadragandet tycks inte ha fått tillräcklig uppmärksamhet.
