Flodvågskatastrofen i Sydostasien annandag jul 2004 avslöjade allvarliga brister i Sveriges beredskap för att bistå svenska medborgare vid omfattande olyckor utomlands. Det rådde oklara ansvarsförhållanden mellan olika centrala aktörer, och samordningen av insatserna försvårades på grund av svagheter i organisation, styrning, rutiner, informationshantering etc.
Ett omfattande utredningsarbete har sedan dess utförts, först av Katastrofkommissionen och sedermera av en rad berörda myndigheter och organisationer. Socialstyrelsen (SoS) har på regeringens uppdrag sett över beredskapsfrågorna på sjukvårdens område.
Katastrofkommissionen ansåg att det nationella ledningsansvaret för katastrofmedicinska insatser borde ligga i regeringskansliet snarare än vid Socialstyrelsen och dess enhet för krisberedskap. Det operativa ansvaret föreslogs knytas till ett utpekat landsting.
SoS har utvecklat tankegången och föreslår att sex landsting och regioner vid behov ska få göra katastrofmedicinska insatser utomlands. Huvudmännen som åsyftas är de som inom sina områden har universitetssjukhus – Stockholm, Västra Götaland, Region Skåne, Östergötland, Uppsala och Västerbotten.
En medicinsk expertgrupp för behovsprövning ska finnas i beredskap, och SoS föreslås kunna besluta när gruppen ska träda i funktion. Beslutet om en katastrofmedicinsk insats ska dock tas av regeringskansliet, på grundval av bl a information från den medicinska expertgruppen.

Läkarförbundet har remissbehandlat Socialstyrelsens skrivelse och konstaterar att förslagen ligger i linje med vad såväl Katastrofkommissionen som andra utredare kommit fram till. De förslag till lagtext och författningar som SoS fört fram fyller enligt förbundet ett tomrum i dagens rättstexter.
Tanken på en medicinsk expertgrupp tillstyrks. Det är viktigt att de katastrofmedicinska insatserna ska ingå som en del i en myndighetsgemensam insats, eftersom förmågan att samordna och koordinera på högre nivå har visat sig vara central. Förbundet instämmer i urvalet av huvudmän för det operativa ansvaret och har heller inget att invända mot att regeringen får meddela särskilda föreskrifter om svenska katastrofmedicinska insatser i utlandet. Likaså tillstyrks att det är regeringen som ytterst fattar beslut om sådana insatser.
Eftersom Socialstyrelsen ska samordna och övervaka planeringen av den katastrofmedicinska insatsen är det naturligt att SoS får besluta om förflyttning av hälso- och sjukvårdspersonal och patienter, sjukvårdsmateriel och läkemedel. SoS bör även besluta om användandet av landstingens resurser i utlandet.
Det är dock centralt att de landsting som ska delta i uppdraget får vara med och utforma detaljer kring larmfasen, uppdragens utförande samt uppföljning efter utfört uppdrag. Landstingen känner rimligen sin arbetsstyrka bättre än tillsynsmyndigheten och bör delta i planeringen så att resurserna nyttjas på bästa sätt.

För personal som sänds till utlandsuppdrag ställs stora krav på utbildning och reell katastrofmedicinsk kompetens. Utbildning för personal som ska sändas ut måste tas fram och likriktas, så att samarbetet fungerar under uppdraget.
Läkarförbundet anser liksom SoS att det finns ett behov av att särskilt utreda frågor om den utsända personalens arbetsmiljö, försäkringar och andra arbetsrättsliga frågor. Kollektivavtal bör reglera anställningsavtalen för utlandssänd personal.
Beredskap måste finnas för att bemöta och informera hälso- och sjukvårdspersonal som anmäler sig frivilligt i samband med en stor olycka eller katastrof i utlandet. Det är viktigt att det avsätts resurser för att planera insatser i utlandet och samöva med berörda myndigheter. Självklart ska landstingen ha rätt till skälig ersättning av staten för de kostnader som uppstått i samband med en insats i utlandet samt för sina kostnader i samband med planeringen.
Slutligen en medicinsk synpunkt: När en medicinsk katastrof inträffar utomlands medför detta en ökad risk för infektioner med multiresistenta bakterier. Dessa infektioner kräver en särskild handläggning kring isolering och behandling, varför fler erfarna infektionsläkare bör knytas an till den katastrof-medicinska organisationen.