Regeringsrapporten om asylsökande barn med uppgivenhetsyndrom (SOU 2006:49) har tidigare fått stark kritik i ett antal artiklar i Läkartidningen, som finns på vår webbplats http://lakartidningen.se/engine.php?articleId=4955
Rapporten försöker enligt kritikerna bagatellisera tillståndet hos en grupp barn som av en enig barnpsykiaterkår anses vara svårt sjuka. De som arbetar praktiskt med dessa patienter känner inte igen verklighetsbeskrivningen.
Ännu mer allvarlig kritik kom nyligen fram i Sveriges Televisions samhällsprogram »Uppdrag granskning«. Nu handlar det om både rapportens innehåll och samordnaren Marie Hessles roll. Kritiken rör främst påståendena att apati är en simulerad sjukdom som uppmuntras av föräldrarna i syfte att öka familjens chanser att stanna i landet. Denna teori har stort utrymme i rapportens diskussionsdel och behandlas som en viktig och trolig förklaringsmodell.
Om teorin vore korrekt skulle den säkert dämpa den kritik som drabbat regeringens och myndigheternas sätt att sköta asylärenden.
Att desperata människor på flykt undan förföljelse och fattigdom utnyttjar alla möjligheter att få asyl är ingen orimlig tanke – frågan är bara om detta räcker för att dra slutsatsen att asylsökandes sjukdomar är spelade. Statliga rapporter i hälsofrågor skall ha ett vetenskapligt synsätt och måste skilja på teorier och fakta.
Nu analyserar man utförligt rykten, som att föräldrar kan ha förgiftat sina barn, utan att nämna att objektiva bevis på att sådant förekommit saknas. Ännu mer betänkligt är att Hessle enligt programmet haft nära samarbete med de personer som har haft ett direkt intresse av att föra ut obekräftade uppgifter om simulering. I andra sammanhang som utvärdering av läkemedel hade ett sådant arbetssätt betraktats som ett besvärande jäv.
