Nu är det hög tid att få bort vårdköerna i Sverige. Väntetiderna är på alldeles för många områden alldeles för långa. Särskilt besvärligt är läget för patienter med psykiska besvär, hörselnedsättningar, nedslitna knä- och höftleder samt för alla äldre och handikappade som behöver vård i hemmet. Även vid akuta sjukdomstillstånd är väntetiderna vid sjukhusen eller vid vårdcentralerna ofta orimligt långa. I en ny EU-jämförelse hamnar Sverige bland de sämsta vad gäller tillgänglighet, men det behöver inte vara på det sättet.
För att komma till rätta med de långa väntetiderna beslöt regeringen och landstingen för snart ett år sedan om en utvidgad vårdgaranti, som ger patienterna rätt till behandling inom 90 dagar.
Beslutet om vårdgaranti har, förutom att det ökar pressen på sjukvården, fört det goda med sig att landstingen tvingats följa upp sina väntetider och rapportera in dem till en nationell databas. På detta sätt har köerna gåtts igenom, och många inaktuella patienter har kunnat gallras ut ur köerna.
Politiska löften om vårdgarantier räcker dock inte på lång väg för att klara köerna till vården. Många patienter kommer trots garantin att behöva vänta mycket mer än 90 dagar. Från att en allmänläkare gjort en bedömning och remitterat till specialistläkare finns också en 90-dagarsgaranti, och det är först efter det att specialistläkaren tagit ställning för en behandling som klockan börjar ticka för den andra 90-dagarsperioden. Totalt kan det innebära långt mer än ett halvårs väntan. En annan stor svaghet är att många av våra vanligaste diagnoser inte omfattas av garantin.

För läkare är det uppenbart att den svenska sjukvårdens tillgänglighetsproblem inte i första hand förklaras av för få regleringar av väntetiderna. Orsaken kan vi i stället finna i en kombination av sjukvårdens ineffektiva ersättningssystem, den bristande konkurrensen och för lite resurser.
Det stora problemet är att sjukvårdssystemet inte premierar vårdgivare som gör mer för samma resurser. En vårdkö har tolkats som ett tecken på att en klinik har för lite resurser, medan ingen kö tolkats som att kliniken har ett överskott av resurser. För att komma till rätta med detta systemfel krävs att inslaget av prestationsersättning ökar.
För att samtidigt öka konkurrensen bland vårdgivarna krävs att nya vårdgivare tillåts etablera sig och att ersättningen för den vård som produceras är konkurrensneutral och följer patienternas val av vårdgivare. Läkarförbundet menar att hela primärvården, inklusive den kommunala vården, skulle vinna mycket i effektivitet om den efter höstens val inordnades i ett konkurrensneutralt vårdpengsystem. För den specialiserade sjukvården måste beloppen i högre grad kopplas till vad de olika behandlingarna kostar att utföra.

Men köerna beror inte bara på de kontraproduktiva incitamenten i det svenska sjukvårdssystemet. En annan förklaring är flaskhalsar och en allmän resursbrist. Svensk sjukvård har de senaste årtiondena genomgått stora besparingsprogram. Som en konsekvens har antalet vårdplatser bara sedan 1993 minskat från ca 58 000 till 27 000.
Minskningen av den personal som sköter vårdplatserna har varit betydande, samtidigt som vårdbehoven och behandlingsmöjligheterna har ökat. Läkarna har som en följd av detta tvingats lägga ned alltmer tid på att leta vårdplatser samtidigt som de administrativa uppgifterna ökat väsentligt.
Denna omstrukturering hade möjligen klarats av om primärvården och de kommunala boendena hade byggts ut för att ta emot alla patienter som nu snabbt måste lämna sjukhusen. Så har dock inte skett. Bristen på vårdplatser har både försämrat patientsäkerheten och skapat mycket lidande och oro bland patienterna under senare år.
Sammanfattningsvis är vi övertygade om att de svenska vårdköerna skulle försvinna på kort tid om regering och landsting vore beredda att öppna för ett friare vårdval och för skapandet av konkurrensneutrala pengsystem i hela den svenska sjukvården. Med en sådan förändring kommer hög tillgänglighet och tillräckligt med vårdplatser att bli en överlevnadsfråga för både landstingsdrivna och privata vårdgivare. Om en sådan reform genomförs skulle köproblematiken vara ett minne blott på mindre än ett år.

»För att samtidigt öka konkurrensen bland vårdgivarna krävs att nya vårdgivare tillåts etablera sig och att ersättningen för den vård som produceras är konkurrensneutral och följer patienternas val av vårdgivare.«